Nationaldag?
Jaha ja – så känner jag inför dagen. Runt den har jag inga traditioner, kan inte minnas att vi gjorde något speciellt när jag var barn.
Grannen pyntar med svenska flaggor och jag tittar undrande. ”Det är ju Nationaldag!” förklarar han glatt – på klingande danska. Jag påminner om landskampen och han skrattar gott. Intressant att bo i ett område där varannan granne kommer ifrån andra sidan sundet.
Äldsta är bortrest över helgen. Yngsta och jag har haft en mysig förmiddag, med goda bullar och lugnt prat. Jag smyger till mig kramar och njuter av att ha henne nära. Hon spelar vackra låtar för mig och kommenterar romantiska texter. Jag älskar de stunder hon går ner i varv och blir Min Dotter, den jag faktiskt känner igen.
I eftermiddag blir det middag och hjärtligt sällskap i stan. Jag är sugen på drinkar och pubmat. Finns det något som hindrar mig?
*P*
Tillägg till förra inlägget: jag saknar Någon dagligen och stundligen, men ytterst sällan någon namngiven. Det känns lite sorgligt. Kanske beror det på att jag alltid har träffat män som har velat vara i min närhet – alltid. Då hinner jag inte längta. 
Näe, det där med nationaldag känns helt klart överreklamerat och jag skulle hellre ha tillbaka en längre pingsthelg. Hellre hänryckning än nationalism om någon skulle fråga mig.
Ja du P, det är ungefär samma känsla för mig beträffande denna dag…tyvärr. Dock tycker jag din danske granne visar på några oerhört viktiga saker i denna fråga.
Dels en önskan och vilja att tillhöra det land och samhälle han nu genom sitt boende är en del av, och måhända än viktigare, en önskan om att vara del av ett större sammanhang. En sorts nationellt sammanhang som både han som dansk, och vi som svenskar saknar – ett sammanhang som våra grannar i Norge gör till såväl fest som till nära samvaro.
Att föra debatt i din blogg P, är inte min avsikt, men en liten reflektion till ”Tantens” kommentar har jag svårt att avstå från att ge.
Någon motsättningen mellan hänryckning och nationalism tycker jag inte finns. Min personliga åsikt är därför att det var dumt att spela ut pingstens annandag mot nationaldag, i fråga om vilken av dessa som skulle vara helgdag.
Dock är det fritt och tillåtet att känna hänrycknig när som helst och var som helst, det med all rätta, medan nationella känslor endast är tillåtna just den 6:e juni och vid idrottsevenemang.
I min sinnevärld är det inte fult, och får heller inte vara fult, med vare sig nationalism eller regionalism. Kanske kan nationaldagen vara en hjälp till att åter betrakta den svenska flaggan med samma stolthet som många andra länders invånare – med betoning på invånare, då den är för alla som bor i landet Sverige. Vi i Skåne har förstås vår egen vackra flagga;)
Med detta önskar en annan skånsk P en skön avslutning av helgen – och ber samtidigt om ursäkt för denna säkert alltför långa kommentar!