Stort att våga vara liten
Jag frågar henne hur hon tycker att det fungerar nu - mellan oss.
”Bra, vi bråkar ju inte.”
Nej, det såklart. Vi träffas ju inte.
Hon sitter på fåtöljens armstöd, söt som socker i kort, svart klänning med ett brett, rosa skärp om midjan. Välsminkad inför en dag på stan.
Så berättar jag vad jag känner.
”Jag saknar att säga godnatt och godmorgon till dig. Jag saknar att pussa på dig, krama dig. Jag saknar att kunna be dig cykla bort till affären och köpa mjölk och att fråga dig om du har någon röd tvätt som ska med i maskinen. Jag saknar vår vardag och all kärlek som finns i den. Jag är livrädd att du inte ska förstå hur värdefull du är för mig och hur mycket jag älskar dig.”
Hon sitter alldeles tyst, torkar diskret sina tårar.
”Mamma, jag saknar också allt det där.”
Sedan kramas vi längelänge.
♥ ♥ ♥
Jag är tacksam att jag insett vikten av att lyssna och inte storma iväg i besvikelse. Jag har äntligen lärt mig att vänta och inte försöka att forcera känslor. Idag lyckades jag visa min dotter vad jag känner, istället för att berätta vad jag tycker.
*P*
Tack kloka A för att du vägledde mig idag!
Att lyssna är att våga ta till sig, att känna inåt och uppleva andra sanningar än sin egen.
Känslan du ger är värme…över att du berättat, och över din insikt. Med detta har du nått långt.
Det kommer att bli bra, är ord jag sagt tidigare, men upprepar igen…det kommer att bli bra, ty den unga kvinna som satt på fåtöljens armstöd är inte bara söt som socker, hon besitter också klokskap som kommer att göra mycket gott.
Så fint, varmt o mysigt det låter – mötet med din dotter!
kram
Bra!
Det där var fint. Fina ord och det måste ha varit en fin upplevelse.
Så ofta man inte tar sig den tiden att bara vänta in. Våga tro att din kärlek bär, det tror jag att den gör även över den jobbiga tiden.
Du är klok och varm! stor kram
Åhh! Glädje!
[...] som om jag inte skulle älska min yngsta lika mycket längre. Timmarna innan hade jag haft ett fint samtal med min [...]