Jag kan aldrig lura mitt minne.
Det finns en baksida med att vara en självständig kvinna som är slängd i käften. Den lilla flickan som sitter långt inuti, naken, frusen och rädd, hon syns inte.
Jag är komplex, trots min okomplicerade natur. Jag är inte bara för stora bröst och för liten rumpa. Jag är inte bara ett kön. Jag är glittrande blågröna ögon och leendet som leker i mungipan. Jag är god mat och ett stort hjärta. Jag är blixtsnabba tolkningar och ett plums ner i skyttegraven.
Det fanns en period i mitt liv då jag levde osunt. En tid då min drog var bekräftelse och sex medlet att nå den. Jag gjorde mig illa. I min enfald trodde jag att jag läkt. Några förflugna ord, inte illa menade, skickar mig tillbaka i tiden. Innan jag själv hunnit förstå har kroppen reagerat. Jag fryser som en hund och det sticker i skinnet. F*n!
Jag vill inte tillbaka in i skalet…
Ibland har kvinnor och män olika språk, trots att vi menar samma sak. Håll om mig. Smek mig sakta. Var rädd om mig och du ska få en gåva…
*P*
Sötaste *P*. Du är inte ditt minne. Du är mycket mer än det.
Din ryggsäck packas av de minnen som du vill vårda. Dem du inte vill ha och dem du inte behöver kan du med ro strunta i. Visst finns de kvar, visst kan de göra ont – men betyder de något? Egentligen? Nu?
Att leva är att utvecklas och alla kan vi titta tillbaka på den människa vi var då och tänka tankar som “oj, så jag har utvecklats” eller “där är jag inte kvar, så skönt” eller “jag har visst inte ändrat mig synnerligen positivt sen dess”, men minnen är bara tankar och tankar finns i ditt huvud tills du väljer bort dem.
Du är liv, *P*, och du är livlig. Det är att åka bergochdalbana när man minst väntar det.
Sköt om dig! Kram!
Det går fort med reaktionerna när ryggmärgen går igång.
Hårdhudad blir heller aldrig jag. Vill inte heller egentligen även om det gör ont när förflugna ord går som pilar in i ömhuden. Man får väl träna i försoning kanske, försonas med den man är och med den känslighet man har. Tänka att det bara är ord som mer speglar sin bärare än mig.
“det är skönare att leva med ett blödande hjärta än ett kallt och fruset”.—-/citat ur boken Felicia försvann!
För mig är det svårt när man uttrycker “var rädd om mig” i både ord och handling….och man upptäcker att det ändå missbrukas. Ändå fortsätter man (jag) för tron på finna “det där” obestämda är starkare än rädslan för smärtan….för blöder gör jag ju ändå.
Och fler med mig!
Vi får vara snälla mot varandra, för livet är hårt nog som det är!
Love <3
Dina avslutande ord visar så tydligt vem du är. En klok kvinna som förtjänar respekt och kärlek.
Trevligt att läsa hos dig vad du än skriver.
Jag tar till mig allt du skriver!
irrhönan – tack för fina ord! Ja, ibland känns ju Tivoli överflödigt!
Selma – ja, och inte går det att stänga av heller. Fast det är nog inte det jag ska göra heller.
Eva S – just det! Det sa mer om honom…
rapakalja – vi har varandra! <3
vildrenen – visst kan man läsa vem jag är. Tack för värmande ord.
Maria – det är härligt hur vi byter ord med varandra!