”Jahaja, jasså nu igen….” är kommentarer jag möter. Jag vill inte bli så likgiltig!

I lördags när jag valsade runt i staden, slog tanken mig att jag faktiskt aldrig har varit rädd där. Jag vill inte bli det heller… Sanningen är väl den att jag inte tillhör ”riskgruppen”, men det finns inget som säger att jag inte råkar befinna mig på fel plats en dag. Jag vill inte se någon segna ner, jag vill inte höra skott som bränns av, jag vill inte att mina döttrar ska behöva bevittna det heller. Men framförallt så vill jag inte att det händer igen.

Vad är det som händer?!

*P*

Häromdagen var jag på väg ut på lunch tillsammans med kollegorna. Fyra svarta jackor och en lila. Vilken var min?

Igår var jag på stan (landets mest polistäta numera) en sväng, en sådan där lyxrunda då jag inte skulle handla något. Istället besökte jag butiker med designmöbler och -prylar. Gudrun Sjödén fick såklart också ett besök, men där tror jag att nästan hela stans kvinnliga befolkning (50+) trängdes, så det blev en snabb titt. Att trängas är inte min grej. Inne i Marimekkos butik kunde jag andas igen och där blev jag kär. Det är bra när en expedit börjar prata med mig, så att jag inte kan kolla prislappar, utan bara njuta av godbitar.

Efter designturen promenerade jag genom stan, ner till Möllan – en annan värld. Där köpte jag en extrastor falafel, som avnjöts hemma hos väninnan.

Nya kalasbyxor blev det iallafall och en söt figur. Klockan gav Yngsta mig när jag fyllde år förra helgen. ”Den är så Du, mamma!”

*P*

Jag vägrade länge och bestämt, men föll till slut för frestelsen. I perioder är jag aktiv, vilket på ett sätt är synd. Jag skriver korta snuttar där och bloggandet kommer i skymundan.

Imorse efterlyste jag låtar som är ”jag”.  Det visade sig vara ett toppenbra sätt att putsa mitt ego. Jag hade inte tänkt så långt, fick bara ett infall. Ni kan tro att jag fick fina förslag av mina vänner. Det som värmde allra mest var det här och kom ifrån en kille (jaja, numera är han ju man) som jag gick hela grundskolan tillsammans med. Förra sommaren hittade vi varandra på just FB och har träffats några gånger.

Klicka och lyssna…

*P*

Detsamma gäller ju faktiskt mina döttrar. Med Äldsta kan jag prata mat och relationer, hon kollar av min sinnestämning bättre än jag själv ibland.  Hon är dottern som pratar, gärna om allvarliga saker och helst mitt i natten.

Yngsta läser böcker jag tipsar om och kan skicka ett sms när hon hittar en affär som ”ser mysig ut”. Hon vill se ”Happyfeet II” med sin mor, eftersom det är en ”Du-film”. Det händer att hon skickar ett citat, delar med sig av skrivna ord.

Visst är det spännande?

*P*

Efter några timmar  bättrade Yngsta och hennes väninna på sitt smink och åkte in till stan för att fira vidare. Söt som socker och bubblande glad var hon, min lilla.

Tänk vad tiden går och så mycket som har hänt!

Min egen lilla resa går vidare. ”Mod” var ordet när jag berättade om min reaktion, för den som hade sårat mig.  Det blev ett bra och respektfullt samtal och jag lärde mig något nytt om mig själv. Den insikten tar jag med mig och tänker använda i nästa möte med en man. Det som precis skulle till att börja, avslutades igår. Jag vågade i alla fall, nu ska jag våga ännu mer!

*P*

Det finns en baksida med att vara en självständig kvinna som är slängd i käften. Den lilla flickan som sitter långt inuti, naken, frusen och rädd, hon syns inte.

Jag är komplex, trots min okomplicerade natur. Jag är inte bara för stora bröst och för liten rumpa. Jag är inte bara ett kön. Jag är glittrande blågröna ögon och leendet som leker i mungipan. Jag är god mat och ett stort hjärta. Jag är blixtsnabba tolkningar och ett plums ner i skyttegraven.

Det fanns en period i mitt liv då jag levde osunt. En tid då min drog var bekräftelse och sex medlet att nå den. Jag gjorde mig illa. I min enfald trodde jag att jag läkt. Några förflugna ord, inte illa menade, skickar mig tillbaka i tiden. Innan jag själv hunnit förstå har kroppen reagerat. Jag fryser som en hund och det sticker i skinnet. F*n!

Jag vill inte tillbaka in i skalet…

Ibland har kvinnor och män olika språk, trots att vi menar samma sak. Håll om mig. Smek mig sakta. Var rädd om mig och du ska få en gåva…

*P*

Nej, hör ni – det hoppar vi över! Just idag är livet bättre än på länge, det kan väl räcka?

Nyårslöften då? Nej, inte heller det är någonting för mig. Karaktär och disciplin fanns inte med i kopplingsschemat när jag tillverkades. Det är sånt som händer! Jag fick ett stort hjärta och jävlaranamma att plocka fram när så behövs. Det räcker absolut!

Smal och snygg kommer jag inte att bli 2012 heller. Dieter vägrar jag. Jag äter det jag är sugen på, dricker det som smakar bra just för stunden och vet att jag fortfarande kan förföra. Vad kan jag mer begära?!

Full fart framåt!

Gott nytt år till dig!

*P*

Jag som längtat så efter beröring, bekräftelse och kärlek – jag blir skogstokig när hjärnan går på högvarv så att jag inte hör hjärtat.

Nu vill jag luta mig tillbaka och åka med ett tag.

*P*

Den prickiga och jag har öppnat våra morgonpaket. I år var det faktiskt första gången som den lilla tokiga hunden förstod hur hon skulle lösa problemet och hon kunde glatt trippa iväg med sitt tuggeben efter några minuters pappersslitande.

Jag var ledig igår och passade på att ta några juledopp tillsammans med badväninnan. Vi gjorde succé när vi simmade endast iförda våra mössor. ”För att kallas vinterbadare  måste man ta fem simtag” påstod vännen min. Så det gjorde jag såklart – rakt ut från bryggan, då var det minst fem tag till för att komma upp igen. Härligt uppfriskande!

På kvällen gjorde jag långkål och lyckades bränna underarmen på ånga. Amatör! Julegröten koktes också, lite av den har jag mumsat i mig nu.

Regnet smattrar på fönsterblecket, vilken skillnad mot fjolåret då vi hade massor av snö. Nåja, jag har fått stämning både i huset och hjärtat, det är jag nöjd med.

Ha det nu så mysigt ute i stugorna och njut av de här dagarna!

Förresten! Är det bara i Skåne som vi pratar om LilleJulafton, dvs gårdagen?

*juletankar till dig* ♥

*P*

Efter några år då jag bara ville blunda i slutet av november och önskade att vitsipporna skulle blomma när jag väl slog upp ögonen igen, känns det bra att vara vaken och här.

Redan första advent påbörjades julmyset. Då var jag på julefrukost hos ett par goa vänner. Där bjöds på glögg och pepparkakor, sill och snaps, friterad fiskfilé, fläskesteg med rödkål och sockerbrynt potatis. Behöver jag tillägga att en av värdarna är bördig från Danmark?

Imorgon är det dags för min årliga glöggträff, idag har jag fixat och trixat här hemma. Eftersom jag inte kan umgås utan riktig mat, åtminstone inte i mitt eget hus, har jag gjort brunkål idag. Pyttesmå köttbullar ligger redan i frysen och väntar. Nästa lilla projekt är Janssons frestelse, den gör jag imorgon förmiddag.

Åh, vad jag tycker om att leva just nu! Lördagkväll och jag sitter i soffan med datorn i knäet. På tv:n sjunger Timbuktu en Wiehelåt och jag inser att jag har det så himla bra!

*love*

*P*