Jag frågar henne hur hon tycker att det fungerar nu - mellan oss.

”Bra, vi bråkar ju inte.”

Nej, det såklart. Vi träffas ju inte.

Hon sitter på fåtöljens armstöd, söt som socker i kort, svart klänning med ett brett, rosa skärp om midjan. Välsminkad inför en dag på stan.

Så berättar jag vad jag känner.

”Jag saknar att säga godnatt och godmorgon till dig. Jag saknar att pussa på dig, krama dig. Jag saknar att kunna be dig cykla bort till affären och köpa mjölk och att fråga dig om du har någon röd tvätt som ska med i maskinen. Jag saknar vår vardag och all kärlek som finns i den. Jag är livrädd att du inte ska förstå hur värdefull du är för mig och hur mycket jag älskar dig.”

Hon sitter alldeles tyst, torkar diskret sina tårar.

”Mamma, jag saknar också allt det där.”

Sedan kramas vi längelänge.

♥ ♥ ♥

Jag är tacksam att jag insett vikten av att lyssna och inte storma iväg i besvikelse. Jag har äntligen lärt mig att vänta och inte försöka att forcera känslor. Idag lyckades jag visa min dotter vad jag känner, istället för att berätta vad jag tycker.

*P*

Tack kloka A för att du vägledde mig idag!

Idag är ingen bra dag.

Jag börjar förstå att det ser ut så här just nu. Solsken och energi ena dagen – gråludd och bottenfruset nästa dag.

Frågan är vad det är som gör skillnaden? Jag borde kanske ta fram en av alla de där anteckningsböckerna som ligger här och var i huset? Anteckna utan ambition. Stödord om vad det är som gör så ont.

Två djupa andetag och sedan ut på promenad med den prickiga.

*P*

I min gröna ungdom var jag, som så många andra, hästtjej. Varenda ledig stund tillbringades i stallet, först på ridskolan och sedan i privata stall med ”egen” häst. Under de viktiga åren när kroppen växte till sig, satt jag och nötte i sadeln. ”Rak i ryggen! Räta på dig!” kan fortfarande ringa i mina öron. Det blev så småningom riktigt bra, det där med hållningen.

Ridning – rak i ryggen. Afrodans – rörlig överallt. Jahapp! Idag har min kropp fått göra rörelser som den inte visste fanns. Ikväll skulle jag visa en av dem för Äldsta. Det resulterade bara i ett kvidande ifrån mig, som mynnade ut i ett gapskratt hos oss båda. En lagom sensuell rörelse med ”sätet” fixade jag. Den var A och O inom ridningen.  Att sedan följa efter med resten av kroppen, bålen, flera gånger och fortfort – det är en utmaning. Ryggen vill ju inte böja sig sådär mjukt som ett S.

Kul har jag iallafall, när jag ”dansar”. Dusch och en stund i bastun – sedan känns livet riktigt gott!

*P*

Vad är det förresten med mig och böcker?! Idag låg ett bokpaket i brevlådan. Ja, det var ju ingen överraskning. Det var ju jag själv som klickade i AdLibris erbjudande häromdagen. Ibland kan jag bara inte låta bli! Det är så jag upptäcker.     

Ibland är det bra att vara lite lat och tillåta sig att ligga kvar i fåtöljen, istället för att åka till Friskis. Det gjorde jag igårkväll och därför begav jag mig iväg idag istället. Mitt på dagen, då jag fortfarande var pigg. Dagens pass leddes av en annan instruktör än tisdagkvällens, vilket enbart var positivt. Jag håller ju på att prova mig fram för att hitta något som tilltalar mig. Det gjorde dagens yogapass. Andningen poängterades och idag fick jag upp värmen i kroppen, till skillnad från förra tisdagkvällens träning. Toppen! Fast när den rara instruktören försökte vägleda oss in i ett skulderstående, då såg jag förvånat på henne. ”Vad menar människan?!” Nåväl, jag försökte. Jag kände mig som en flodhästunge i en baklängeskullerbytta. Graciöst? Nej! Skönt? Nej! Men säkert nyttigt för denna stela lilla kropp.

Från en träningssal med levande ljus, lugn musik och värmande filt kom jag ut i snöyra. Vilken förvåning, för både kropp och själ! Varför ringde jag inte och beställde tid för däckbyte i förra veckan?! Nu är det gjort iallafall. Varje år – denna överraskning. 

En bra dag har övergått till kväll. Lust att läsa har infunnit sig. Energi att ta sig iväg till träning likaså. Initiativkraft till ett par småsaker har också funnits med under dagen. Små steg, bra steg!

Dags att krypa upp i stora fåtöljen igen. Det är bra att vara kort. Ska mysa en stund under filten och ägna Maken lite uppmärksamhet. Boken alltså 

*P*

Julbasar på ett fritids.

I ett av stånden säljs små tändsticksaskar med fina bilder på. Vissa askar är prydda med foton och plötsligt ligger två foton av min Yngsta framför mig. På bilderna är hon två-tre år gammal, på det ena hennes ansikte – de blåklintsblå ögonen och det blonda, lockiga håret. På det andra ligger hon på knä, skrattar och pekar in i kameran. Då brister allting för mig och jag sjunker ihop, skakar av gråt och frågar mig gång på gång ”Hur kunde det gå såhär fel?! Varför pratar hon inte med mig längre? Varför vill hon inte vara hos mig?”

Jag vaknar av min egen gråt, känner sältan av tårarna på tungspetsen. Drar djupa andetag och bökar runt, runt i sängen. Finner inte det jag söker och inser vad det är; hud – mänsklig värme.

Vid frukosten skickar jag ett sms till Yngsta, säger godmorgon och berättar att jag älskar henne. Svar kommer och vi småpratar litegrann. ”Mamma – jag behöver prata med dig.” Och hon ger mig ord i förtroende och jag svarar.

”Jag finns här.”

Någonstans kommer det att vända, jag vet det.

*P*

Gula Post-it-lappar, randiga blad från små block, utrivna lappar från kollegieblock.

På köksbordet, på kylskåpet.

De finns överallt, mina minneslappar.

Jag vet inte om jag ska bli rädd eller om jag ska skratta. Jag väljer att dra på mungiporna och acceptera.

Mannen med de snälla ögonen har ju sagt att jag inte håller på att bli knäpp. Han är doktor – han borde veta.

Nej, min hjärna fungerar inte som den ska. Eller så är det kanske precis det den gör?!

”Mamma, du brukar inte glömma såhär!” påminner mig min äldsta dotter. Därför skriver jag lappar och klistrar här och var, allt beroende av viktighetsgraden. Det får vara så här nu. Så länge jag vet att jag glömmer är det troligen inte någon större panik.

Acceptans – det är ämnet just nu. Stacey Kent är musiken. Tack Annika för det tipset!

Vilken röra - och detta är utsidan!

*P*

Ok. Jag har fallit för trycket och nästlat mig in på FaceBook, det har jag berättat tidígare. Inte för att jag visste vad jag skulle där och göra. Nu vet jag!

Tidigare idag fick jag ett ”gå-på-stan-och-fika-sug”, då kom jag på den strålande idén att slänga ut en krok på FaceBook. Det tog inte lång stund förrän telefonen ringde – den där riktiga ni vet, den som nästan bara används av släkten numera. ”Hej! Det här är från FaceBook. Jag vill gärna gå ut och fika med dig!” Den pigga rösten tillhörde Barndomsvännens storasyster. Hon som spelade fräck musik på sitt rum och hade smink. Och killar. Hon som man liksom ville vara som. Henne har jag strosat på stan med idag, tillsammans med hennes ”bästis”. Hon som förövrigt gick i min storebrors klass. Fattar ni?!  Idag var vi plötsligt lika gamla där vi  satt på EspressoHouse, drack Latte och pratade om… det mesta; relationer i alla dess former. Hängbröst och mammografi. Kriterier hos män vi önskar möta. Julfirande. Cancer. Varför är singlar bannlysta på parmiddagar? Nätdejting. Psykologer. Afrodans. Ja, ni vet – allt det där som är livet. Här och nu.

En eftermiddag som gav energi. Tack P och C! *om ni nu irrar er hit*

*P*

Jag saknar män i mitt liv.

Ja, du läser rätt – pluralis.

Jag har flera fina vänner som jag umgås regelbundet med. Alla är kvinnor. Manliga vänner finns förstås, men de är mer perifiera. Männen ringer inte och vill ta ett glas vin en kväll. De hör inte heller av sig och kommer hit och pratar om Livet. De mailar på sin höjd, eller dyker upp via MSN. Det är ju så jag har lärt känna dem, männen som finns i mitt liv. De tillhör, utan undantag, kategorin ”Dejter som blev till vänskap.” Jag är ju så himla trevlig, att de inte kan vara utan mig. Eller nåt… Bäst är jag när deras förhållanden kantrar. Då får jag ofta frågan ”Hur tänker hon nu?!?” Numera brukar jag svara ”Fråga henne.”

Det jag saknar är manliga tankar, öga mot öga. Och ett rejält handtag med att klippa ner syrenerna som jag inte når. Ett par taklampor behöver komma på plats. Sånt fixar män. Jag gillar det. Middagen kan jag bjuda på, har inga problem med jämlikhet där inte.

Jag är förövrigt usel på att be om hjälp. Skulle våga be min bror, men han bor ju på Öland!

Grannen har lovat att hjälpa mig med jasminen och syrenen. Men efter det att han råstötte på mig under jubileumsfesten här, vill jag inte fråga igen. Han lovade att ta mig till himmelriket. Han missade ett par detaljer: han är jättegift och jag är inte ett dugg intresserad. Den enda som kommer att närma sig himlen här är jasminen.

 Nu ska jag lyssna vidare på Winnerbäck och tänka på A som just nu är på hans konsert tillsammans med sin kärlek. Snart är det min tur!

Till fina A och hennes kärlek.

*P*

I normala fall går jag till frisören var 5-6 vecka. Det är nödvändigt när man, som jag, har en kort frisyr och dessutom är begåvad med en rejäl kalufs. I tisdags var det 3 månader sedan jag klippte mig och det var riktigt skönt när hårtofsarna äntligen föll för saxen.

”Du är fin i lite längre hår, mamma,” var dotterns kommentar när jag kom hem.

Jahapp! Visst har jag lärt mina barn att ärlighet är viktigt och nödvändigt. Jag skulle nog tryckt lite mer på kapitlet om ”vita lögner”.

*P* som är tacksam över att ha hårväxt som ett troll.

”Afrodans” - smaka på ordet. Hör trummorna.

Jag hörde talas om Friskis afrodans i somras och idag var det premiär. Barfota,  med en flaska vatten i handen och Kloka A i sällskap tultade jag in i träningshallen, fylld av förväntan. En timme senare tackade jag instruktören för det absolut roligaste jag har varit med om i träningsväg. Då hade vi varit elefanter, gaseller, vildar, vågor och massor av annat.

Dusch och bastu avslutade Friskisbesöket, sedan bjöds det på middag hemma hos A. Istället för att hamna i paltkoma i soffan, tog vi en härlig promenad i det underbara höstvädret. Vårt mål var Davidhallstorg där vi utforskade diverse små butiker.

Vilken dag! Livsandarna dansar inuti mig. Underbart!

Tusen tack för en kanondag A! Jag undrar hur det ska gå att ta sig ur sängen imorgon bitti. 

*P*