Mor&dotter

Det är en intressant och viktig relation den där mellan mor och dotter. Alla relationer är förstås intressanta.

Ibland trillar liksom verkligheten ner i huvudet på mig. Sanningar målas i neon framför mig.

Själv kämpar jag för att upprätta en vuxen och kärleksfull kontakt till min yngsta dotter. Jag försöker visa hur värdefull hon är för mig. Öppna mitt hjärta, inte döma, inte attackera i frustration.

Då blir det så påtagligt när jag själv kommer hem till mina egna föräldrar och min mor tar fram det tunga artilleriet. Hårda ord, elaka ord. I ett försök att dämpa hennes frustration, ber jag henne att ta hänsyn till hur jag har det just nu.

Då kommer nådastöten ”Det här klarar du, du som är så stark!” I nästa andetag ifrågasätter hon min kärlek till mina barn, som om jag inte skulle älska min yngsta lika mycket längre. Timmarna innan hade jag haft ett fint samtal med min dotter.

Där och då känner jag mig klok och vuxen. Jag brusar inte upp i vredesmod, jag låter inte kletande av dåligt samvete få ner mig på knä igen. Jag ser på mina föräldrar, säger ”Hej då!” och går.

Min mors prestige är viktigare än min hälsa. Det gör ont att inse. Ont gör också att förstå att det är såhär jag är lärd. Jag blir extra stolt när insikterna landar till. Jag väljer en annan väg, min egen.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mor&dotter

  1. eva swedenmark skriver:

    Jag tycker du kommit så långt i dina insikter. Men jag förstår att det har varit en mödosam väg. Så extra roligt då att du och din dotter tillsammans verkar kunna klättra över hinder och komma närmare varandra. Var stolt över att du finner din egen väg. Kram!

  2. Annika skriver:

    Att mammor och döttrar hamnar i konflikt med varandra under tonårstiden hör på något sätt till. Men mammor som är helt respektlösa mot sina vuxna döttrar är för mig ett mysterium. Jag har dock sett det på nära håll – min f.d. svärmor var så elak mot sin vuxna dotter att jag var tvungen att gå emellan, stod inte ut. Till skillnad från dig sa dottern aldrig ifrån. Det måste man göra. Bra och modigt gjort tycker jag.

  3. pbloggen skriver:

    eva – Ja, det känns som om jag är på rätt väg. Tack! *kram*

    Annika – Visst är det underligt? I mångt och mycket kan det nog handla om en form av avundsjuka, tror jag. Klokt av dig att gå emellan, när din svägerska inte själv orkade sätta stopp.

  4. Maria skriver:

    Ja man behöver inte bli som sina föräldrar men det krävs viss ansträngning för att välja en annan väg.

    Kanon!

  5. pbloggen skriver:

    Maria – just precis! Det är så lätt attt bara släntra vidare på redan inslagen väg.

  6. antigone38 skriver:

    Den finaste gåva vi kan ge våra barn är att utvärdera vår egen barndom…;-)

    Du är underbar!

    Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s