Jag kan gå i månader, till och med år och irritera mig på fula köksluckor, tapetvåder som har släppt. Jag kan planera mitt nya sovrum. Rummet där dubbelsängen ska lämna plats åt en rejäl garderob och vita hyllor ska sättas upp, så att alla mina böcker kan trivas. Men projekten ses alltid som för stora, eftersom jag räknar upp ALLT som måste göras för att nå slutresultatet. Då händer absolut ingenting och jag fortsätter trava böcker på mitt sängbord och jag vägrar att bjuda hem nya vänner. Vad ska de tro om mig när de ser mitt förfallna kök?!
Så kommer det dagar då jag bara pillar upp kanten på en tapetvåd och drar. Ritsch! I förrådet hittar jag färg som jag provmålar två köksluckor med. Nu är det helt uteslutet att bjuda hem någon överhuvudtaget.
Tidigare var luckorna klädda i någon plastvariant, föreställande trä. Nu lyser de vita. Köket har plötsligt blivit större!
Det är mycket som ska fixas där, läs: ALLT. Men jag tror att jag har lärt mig någonting under de senaste veckorna. ”Ta ett steg i taget och framförallt tänk ett steg i taget.”
Nu blir det huvudhopp i färgburken!
*P*
*P* rätt och slätt 
jag går omkring och är lite inredningssugen. Är det hösten? Mitt hus renoverades ju förra sommaren så här finns ingenstans som det hänger löst eller känns passé.
Men gardiner skulle jag kunna ge mig på… och flytta runt möblerna…
Supermodigt av dig att ge dig på köksluckor!!!
Jag vill jag oxå. Bara börja dra någonstans istället för att kolla ALLT som behöver fixas och sen göra… ingenting…