*duns*

Tisdagkväll och middag med ”Lilla klasskompisgänget”. Vi äter god soppa och det pratas om mycket. Stämningen är gemytlig, som alltid.

När jag kommer hem blir det en månskenspromenad med Den prickiga. Vintern hälsar på och långkalsongerna premiäranvänds. Väl hemma igen kryper jag ner bland dunet och läser en stund, men ger upp eftersom orden inte når mig. Släcker lampan och då kommer rekylen. Som så ofta när jag har umgåtts i ”familjesammanhang” åker jag kana rakt ner i en isvak. Meningen med ”alltet” försvinner. Livet känns liksom inte lönt längre.

Det var ju inte såhär det skulle bli.

45 år och ensamlevare. Yngsta dottern bor här några dagar, men lever i sin egen ostkupa där jag inte kommer in. I morgon ska jag börja arbeta igen, halvtid. Jag känner mig klar med det. Jag vill inte tillbaka till den cyniska världen. Jag drar täcket över huvudet och gråter tyst. Ändå hör Äldsta mig och hon kommer in till  mig, säger klokord och håller mig i handen.

”Du gör väl inget dumt, mamma?” undrar hon. Jag lovar att inte göra det, men undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin ska få ett inre lugn. Om jag någonsin ska kunna acceptera.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till *duns*

  1. Kerstin skriver:

    Mmm….det kommer att lätta. Svårt att tro, men det är min erfarenhet. Kramen!

  2. irrhönan skriver:

    *kramar om*

  3. Aelvan skriver:

    Enligt min erfarenhet måste man ner på botten för att få stöd för fötterna så man kan skjuta sig upp igen. Det finns en hel del att se där nere som man sedan tar med sig upp som erfarenheter och visdom. Inte för att allt plötsligt löser sig men man får simma en stund innan det är dags att dyka igen.

    Jag tror att du är på botten nu. Då är vändningen nära. Ditt nya sätt att leva har väl redan startat nu när du varit fri från jobbet?

    Kram på dig…

  4. Wanda skriver:

    Jag funderar….
    Har du ordentligt bearbetat det som har hänt dig eller kan det vara så att du bär på något som behöver frigöras?
    Jag uppfattar dig som en genuint varm, kärleksfull, klok, reflekterande människa som är väldigt omtyckt av sina vänner. Jag kan inte tänka mig att lyckan håller sig ifrån dig med flit. Kanske är det du som omedvetet håller dig undan lyckan för att du innerst inne tror att du inte är värd den?
    Du ÄR värd lycka. Det är jag helt säker på! 🙂

  5. ullalundstedt skriver:

    En påbörjad process går inte att stanna innan man nått ända fram -och dit kommer du så småningom. Tro mig.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s