Leende guldbruna…

Jag har i hela mitt liv travat iväg, mycket plikttroget och minst en gång om året, till tandläkaren. Tills för tre år sedan. Då blev jag plötsligt rädd under ett ingrepp. Jag låg i tandläkarstolen och fick en kindtand lagad, den där allra längst bak. Jag var kanonbedövad, så jag kände ingenting. Kanske var det därför kroppen inte kunde hantera vattnet som rann ner i halsen på. ”Jag kvävs!” tänkte jag. Men det gjorde jag ju inte, såklart. Istället så sög den där fantastiska självkontrollen tag i mig,  Den som lyckades stoppa en krystvärk eftersom ”Barnet har navelsträngen om halsen” eller stoppa en kräkreflex när läkarens fingrar letade efter ett fiskben som placerat sig mycket olämpligt i halsen.

Men kvar i huvudet satt den – skräcken. Att jag inte gillade tandläkaren som person bidrog också till att jag tackade nej till kommande kallelser. Sådär kan man inte hålla på när man är 40 plus. Det blir inte bra! Igår tog jag luren och ringde en tandläkare i ”arbetsstaden”. På frågan om de tog nya patienter fick jag svaret att de hade fått ett återbud på eftermiddagen. Eftersom jag vet att jag ska tas på halvsving, tackade jag ja. Vilket lyckokast!

Det sa liksom ”klick” direkt med tandläkaren. Ditt och dattprat. I hälsodeklarationen fick jag sätta ett kryss som gjorde att jag berättade kort om min sjukskrivning. ”Jadu, livet hinner ikapp oss.” Jo, så är det.

Sedan blev det röntgen och undersökning. ”Inget borrande idag.” Snälla bruna ögon och mjuka, försiktiga händer. Lugn och trygghet. Teknik av senaste snitt. I taket en skärm där vilda djur tumlade runt. Framför mig en skärm med foton av mina tänder. Jag tittade på de vilda djuren.  🙂

Glad och lugn var jag när jag klev ur stolen. Jag tackade för ett fantastiskt bemötande och önskade GodJul! Nästa besök blir efter årsskiftet och inför det är jag inte rädd. Tänk så enkelt det kan vara, det där som jag skjuter framför mig.

Och bruna ögon är vackert. Det tänker jag ofta. Märkligt att ”mina män” alltid varit blåögda.  😆

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Leende guldbruna…

  1. AW skriver:

    Så härligt att ett besök hos tandläkaren kan vara så positivt! Din beskrivning av det förmedlar också positiv energi vidare. Tack för det! Och bruna ögon hmm… det kanske är nått att ta fasta på… 🙂 kram kram

  2. Aelvan skriver:

    Åh…bruna ögon… Blå GÅR liksom inte! Det slutar aldrig bra! Ända sedan jag första gången som väldigt ung flicka, tyckte mig blicka in i Ivanhoes vackra bruna ögon visste jag – Han måste ha bruna och Han ska vara riddare! Det tog många år och många besvikelser men han kom till slut… Lejonet skulle lätt passa in i vilken riddarroman som helst (om man tar bort dödandet) och hans ögon är av den rätta färgen. Ibland guldbruna, ibland som mörkaste choklad och ibland svarta som tjärnens dunkla vatten…

    Glad för din skull vad gäller tandläkarbesöket!

  3. Selma skriver:

    En bra tandläkare är bra att ha!

  4. Kaiza skriver:

    Allt handlar om bemötande för att saker och ting som är obehagliga ska bli bra.
    Jag sa alltid som ung att jag skulle ha en man med bruna ögon, men min har blå. Men han har väldigt vackra blå ögon med stora långa ögonfransar. Det var faktiskt hans ögon jag föll för. Under åren har jag mött män med bruna ögon och tänkt att det är vackert med bruna ögon. Fast jag har samtidigt alltid tappat de manliga vänner jag fått som haft bruna ögon, de har på något sätt alltid svikit och bara försvunnit från vänkartan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s