Mål och mening

Det är när jag ska besvara en kommentar i mitt förra inlägg som jag svävar ut i något som får bli söndagens text.

”Fast målet med livet är väl ändå inte att man ska leva i en relation?” skriver Annika.

Nejdå, en parrelation är inte Målet, men kanske vägen dit? Jag är en tvåsamhetskvinna som trivs bra med mig själv, men saknar en andra hälft. Jag vill ju dela med mig av just MIG, jag är bra nog för det! *hybris*  😆

Jag gillade Elisabets sätt att uttrycka sig på om en vän:  han tycks ha haft ett jättebra liv som ensamseglare, även om han mellan varven mött andra jollar och kanske seglat tillsammans med dem ett slag, – men ingen ombord -på det viset.

Jag värnar det är som är ”mitt eget” och har ingen direkt längtan efter samboskap. Inte nu och inte än. Jag utvecklar snabbt överkänslighet mot män som kräver mig. De kväver mig. Det är väl just därför jag trivs bäst med människor som har ett eget liv, en egen bekantskapskrets.

Häng inte upp ditt liv på mig, kanske jag ska inleda med fortsättningsvis? Låter välkomnande…

Äh, jag hör ju hur omöjlig jag låter!

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Mål och mening

  1. Elisabet skriver:

    Men det ÄR verkligen knepigt!
    Jag trivs oerhört bra med mitt eget sällskap, men det är ju också så .., att har man levt i ett långt äktenskap (vi hade det varken bättre eller sämre än andra, hade roligt tillsammans och allt sånt, men om man är femton år när förhållandet börjar, är det kanske inte underligt att man växer ifrån varandra ..-?) då vet man också hur det KAN VARA att leva i en bra relation.

    Då vet man hur härligt det kan vara med nån som frågar om man vill ha en kopp kaffe?

    Hur härligt det är att lägga sig och höra andetag från någon vid sidan om.

    Hur trivsamt det är att åka bil tillsammans.

    Allt sånt.

    Småsaker.

    Inte alls det där storslagna, inte för mig i alla fall.

    Det finns tillfällen när jag tänker att ååå, så skönt det var i min lilla lägenhet och jag gjorde precis som jag ville och hade vita väggar överallt – haha -, men allt det andra överväger.

    Frukostkompisen.
    Åka-bil-tillsammans-kompisen.

    Och känslan av att inte ligga ensam där ute på savannen; att man får kura ihop sig vid elden vid en aldrig så liten flcck.

    Stor kram.

    E

  2. pbloggen skriver:

    Precis så Elisabet! Det är inte det storslagna jag längtar efter. Inte heller Passionen som tar andan av mig och fullkomligt kramar kraften ur mig.
    Men vardagen – den när det doftar kaffe jag när jag vaknar, eller den när jag vet att Någon väntar i bilen utanför jobbet. Det är den jag vill ha. Någon som pussar min kind och ser på mig med snällögon…

  3. antigone38 skriver:

    ”jag känner mig aldrig hel utan en man vis min sida”….har jag alltid sagt hela mitt vuxna liv.
    Idag lär jag om.
    Försöker i alla fall.

    Varför är det så, att jag inte varit hel utan en partner?
    Jag vet inte, men jag vill ta reda på det.

    Jag vill känna mig fri från tanken på att behöva en man i mitt liv, att finna mening och mål med mitt eget liv, enbart för mig själv oberoende av någon annan.
    Vill inte behöva den där inre önskan av att finna ”någon”…den skapar en aldrig sinande längtan, upptar min energi och mina tankar och grumlar mitt sinne- min väg.

    Jag vill ha den där vardagen där jag slipper känslan av saknad, känslan av ofullbordan.
    Jag kan inte förklara- det är en känsla bara.

    Jag förstår det du skrver om vakna till kaffedoft, känslan av att någpn väntar på en…det är komplext.

    En enda dag, den bästa i mitt liv (för egen del) är en morgon november jag steg upp, men lugn i kroppen, ensam hemma, satt mig i köket och överskäljdes av känslan av att finnas här och nu…bara satt, tittade ut i fönstret utan önskar eller längtan för mer än stunden. Som tiden stod stilla, som att alla jag bryr mig om sällskapade mig i mitt inre, kände mig lyckligt lottad- älskad och ingen rädsla ens i närheten av själens horisont.
    Dit vill jag igen.
    För mig är det mitt ett efterlängtat mål…och som ger mitt nuvarande liv en mening.

    Jag kommer gärna och möter dig efter jobb, sätter dig på pakethållaren och cyklar hem dit….*ler*
    Eller smyger in en tidig söndagsmorgon och överraskar med en doftande kaffekopp och scones väntandes i köket.
    Du kan t.om på en lite puss i pannan 😉

  4. frunatmaken skriver:

    Sökandet efter en partner är nog en av de starkare drifterna trots allt. Jag menar, det är ju meningen att vi ska föröka oss och det klart att en så stark drift sitter i.

  5. Annika skriver:

    Inte omöjlig P, inte alls utan bara väldigt mänsklig skulle jag vilja säga. Och att trivas bra med sig själv är första steget mot en tvåsamhet som inte kväver och kräver (fint skrivet!) utan berikar. Tror jag!

  6. Kerstin skriver:

    Särbo tycker jag låter bra. En ordning som nog skulle passat mej i en annan tid.

  7. pbloggen skriver:

    Sötaste antigone! Jag minns den dagen du berättar om, du skrev om den då. Sådana dagar har jag lite nu och då. Ensamheten skrämmer inte längre. Jag kan ju sitta i stugan vid sjön och bara vara.

    Men… Någon som sätter på ”Have I told you lately”, lägger sitt finger över mina läppar och drar mig intill sig, gungar mig i takt med musiken. Honom saknar jag!
    Fast gudarna ska veta att jag inte är så lätt att varken tysta, eller dansa med. 😆

    Du får gärna bjuda på frukost med puss i pannan! Love u!

  8. Lena skriver:

    Så upprörd jag blev när jag läste att det finns människor som frågar ”hur kommer det sig att du varit ensam så länge…”!!! Vad väntar de sig för svar på det? Egentligen? Att man ska anförtro dem om någon underlig bakomliggande anledning? Vi har ju gigantiskt många ensamhushåll i det här landet och så kan folk komma på att ställa en sån fråga!

    En väninna till mig som för några år sen blivit lite trött på singellivet var på nån kurs om hur man förändrar sitt liv. Hur man ska visualisera sig hur man vill ha och ett av de praktiska tips som väninnan testade var att klippa ut bilder på snygga män från tidningar som hon satte upp på en vägg. Jag tittade storögt på hennes töntiga idé och undrade om hon höll på att spåra ur helt. Men när jag tänkte på det några månader senare så träffade hon ju faktiskt sin man ett par veckor efter det där bildklippandet…

    Så lycka till P! Klipp och klistra lite hjälper kanske!

  9. pbloggen skriver:

    Underbart Lena!
    Tänk vilket collage jag skulle kunna göra! 🙂

  10. antigone38 skriver:

    *ler*…sånna där collage har jag massor…visualisera…på något vis blir ens önskningar ”svart på vitt”- som att sätta ord på känslor.

    Den där känslan av att sitta vid sjön och ”bara vara” är den jag beskriver innan- har bara upplevt den en gång i mitt liv- och varit tillfreds med den…

    Åh jag förstår precis hur du tänker/känner men Honom du saknar…är i grund och botten av oss själv…är det egentligen inte det vi alla längtar efter?!

    Även en sån snurrpanna som jag….*ler*…innerst inne!

    För min del så vet du att jag är omöjlig´att leva ”normalt” liv med…och kanske därför jag försöker intala mig själv om att Någon inte behövs…och jag får finna Något (!) annat istället….

    Pussar och kramar!

    Vi ses snart!

  11. Jade skriver:

    Jag håller med dig, känner precis likadant vad gäller den där kvävningskänslan. Det är fruktansvärt jobbigt!

  12. maria skriver:

    Målet är väl ändå en slags tvåsamhet? Rent biologiskt borde vi ju funka så. Däremot så klarar man sig själv men är inte allt roligare i rätt tvåsamhet? Kanske inte tvåsamhet med samma person hela livet utan varierad tvåsamhet.
    *funderar*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s