Det rullar på…

Livet nu är Stockholmsresor och glömda molilladdare. Det är perfekt hanterad Staropramen och Croque Monsieur.

Marmor och tunga, historiska vingslag och fackliga planer ena dagen. Stor konferens med hundratals kollegor och högsta ledningen nästa dag. Mingel och handskakningar. Jag –  en katt ibland hermelinerna, men det ordnar sig på något märkligt sätt ändå. Kontakter. Möten. Frågor och svar.

Väl hemma i mitt kära Skåne tänker jag först att jag måste dra mig tillbaka i mitt eget sällskap. Inte prata, inte möta nya blickar och frågor. Men så längtar jag plötsligt efter vänner, de som jag själv väljer för att de är så underbara. De som väljer mig för att jag är …. så mycket Pernilla.

Det blir bra. Jag får vackrare komplimanger än någonsin, känner mig vänkapligt älskad. Jag njuter och strålar. 24 timmar senare inser jag plötsligt att jag kantrar. Blir tyst och betraktande på ett icke fördelaktigt sätt.

Varför? Troligen för att jag de senaste åren lärt mig att ta kontakt via cybern. Jag löser det. Stundtals har jag till och med varit riktigt bra på det. Jag vet hur jag ska skriva för att närma mig. Men så står jag plötsligt ute i Verkligheten och känner. Välkomnar bubblet i kroppen, nyfikenheten på en annan människa. Sedan tar det brutalt stopp.

Hur gör man?!

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet, Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det rullar på…

  1. Eva Swedenmark skriver:

    Märklig den där känslan av att vara en katt bland hermelinerna. Den synen finns säkert bara inom dig. De andra som ser dig – är jag övertygad om – ser absolut ingen katt utan en glad och vacker hermelin.

  2. AW skriver:

    Ibland kan man försöka att bara vara i känslan – även den där läskiga som man inte riktigt står ut med – och se vad som händer. Hade en sådan aha upplevelse för lite mer än 10 år sedan då jag plötsligt bestämde mig för att stanna kvar i floden av obehaglig känsla – åtminstone för en stund – och bara flyta med…. ibland kan det leda till något man inte anat…. och andra gånger ja då är det kanon att finna en luftmadrass att kravla upp på för en stund. Du vet vad jag menar 🙂 Ibland får vi vara vandras luftmadrasser 🙂 kram

  3. *P* skriver:

    Tack Eva! Som en av tre fackliga representanter bland 250 kollegor i ledarposition, kände jag mig lite ”udda”. 😉

    Sötaste AW – tack för att jag fick guppa på luftmadrassen en stund igår. Lugnet infann sig faktiskt. ❤

  4. Nina skriver:

    Jag känner ofta så där utan att må dåligt av det. Jag saknar en samhörighet i vissa fall men jag bara är….allt löser sig. Vackert skrivet av dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s