Varken mer eller mindre

Varningsklockorna ringer i helgen. Den inre barometern signalerar lågtryck. Jag kliver på. Jag blundar. Jag orkar inte tappa fotfästet. Jag vill inte!

Ingenting är längre värt någonting. I synnerhet inte jag. Jag håller hårt i kundvagnen och fäster blicken långt fram, vägrar stanna upp och känna. Plockar ner vad jag tror mig behöva till måndagens kompismiddag. Fantasin har tagit semester, kanske fastnat i ett askmoln.

”Vad är egentligen meningen med det här? Med mående. Med livet.”

Jag är så liten att telefonluren känns tung i min hand, men jag ringer till vännen ändå. Vågar vara pytteliten, rösten spricker när jag pratar, men jag vågar göra det. Det känns tryggt och det hjälper i något litet hörn av mig.

Mörk choklad hackas och blandas med hallon och fluffig vispgrädde. Fläskfilén puttrar i en gryta tillsammans med vitlök och dragon. När jag lagar mat mår jag lite bättre. Måndagens middag måste bli av.

På söndagskvällen kraschar jag. Oron för dottern blir den utlösande faktorn. Höga toner, maktlöshet och kärlek som sliter i mitt hjärta. Jag gråter hela natten, eller så är det en dröm. När jag vaknar klistrar håret vid min tinning, vått av salta tårar. Hela dagen ligger jag i soffan med min dalmatiner bredvid mig. Hon känner och hon vet när det inte är bra.  Två timmar innan gästerna ska komma lyckas jag resa mig upp. Bestämmer mig för att låta dem komma, trots att jag helst av allt vill avblåsa, dra täcket över huvudet och somna om.

Mina fina vänner kommer med skratt och kramar. Vi pratar och pratar. Äter min goda mat, skrattar och stannar upp i eftertanke. Jag är lycklig som har dem och för att jag faktiskt lyckas resa mig igen.

På tisdagen når ett dödsbud mig. Kvinnan som jag pratade och skämtade med häromdagen är borta. Det ofattbara har hänt.

Det är kanske då svaret på frågan kommer: jag finns här för att leva och för att göra det här livet till mitt. Jag finns här för att stå bakom mina fina flickor när deras liv gungar. Själv halkar jag av gungbrädet emellanåt, men jag borstar av mig dammet och klättrar tillbaka. Låter livet kittla i magen igen. Och igen.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Varken mer eller mindre

  1. Elisabet skriver:

    Det är nog så det är, som du skriver i det sista stycket.

    Av och till flyger man av karusellen .., får såriga knän och det gör ont …, men man kravlar sig upp.

    Försöker.

    För mig känns det som om jag är skyldig den som INTE fick möjligheten till just detta …, man får helt svårt försöka och göra så gott man kan.

    Kram på dig!

  2. Peter skriver:

    *varma kramar av ömhet*

  3. ulla skriver:

    Så fint, känsligt o innerligt du skriver !
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s