Men jag då?!

Examensfest för nyutexaminerad polis. Jag är på plats tidigt, vilket är praktiskt eftersom jag kan stå stilla och låta de andra gästerna komma fram och presentera sig för mig. Om jag nu hade tillhört den stillastående sorten, vill säga. Istället korkar jag upp Bubbelflaskor, med eller utan smällar – allt beroende på gästernas önskemål.

Ungkarlsgänget gör entré med vår gemensamma present. Men? Vänta lite nu?! De kommer inte en och en, de kommer två och två. Ett halvt steg bakom dem går söta flickvänner, lite nervöst flackande med blickarna. Många timmar senare berättar en av dem att det var mer nervöst att träffa kompisgänget, än att presenteras för släkten. Vilken tur att vi är så genuint ödmjuka och välkomnar henne med skratt och prat.

Är det någon som kan förstå tanken som for igenom mitt huvud, när jag konstaterade att jag var den enda  kvarvarande singeln? ”Jag sticker. Jag vill hem!” Flyktbeteende finns sällan långt borta. Det gör tackolov inte förnuftet heller, så jag hade en snabb överläggning med mig själv. Vad skulle jag vinna på att försvinna?! Absolut ingenting! Därför fortsatte jag att leka serveringspersonal och hade trevligt långt ut i natten.

Men…? Den här försommaren har bitarna trillat på plats för de flesta av mina vänner. Jag unnar dem det av hela mitt hjärta. Ändå känns det märkligt.

Blir det aldrig min tur?

*P*

”Så länge jag har läst dig, har du längtat efter Någon.”

De orden knuffade upp dörren till en liten kammare i hjärtat. Där la de sig tillrätta och skavde. Jag skämdes.

Ska jag verkligen skämmas för att jag vill älska och bli älskad igen? Be om ursäkt för att jag kan, vill och vågar berätta vad jag känner?

Jag annonserar inte, jag har ingen dejtingprofil på nätet [för att jag tycker att det blivit så cyniskt i den världen], jag går inte ut och dansar [för att det inte är jag]. Jag är här, möter massor av människor, knyter kontakter och borrar ner nosen i min ljuvliga ros när jag känner för det.

”Ska livet ge mig mer kärlek så kommer den, det är jag säker på.” Tack Eva för de kloka orden! Jag väljer att ta dina ord till mig.



Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s