Famlande

Jag ringer henne för att förvarna om att jag är på väg för att hälsa på, sådär som jag gör ibland. Det var ju så längesen vi sågs.

Sommarglädjen stannar upp och fastnar i halsen på mig när jag hör hennes röst. Dottern har kommit hem från en resa. Ord som viktminskning, BUP, kurator, akutbesök studsar runt i mitt huvud. Hon är orolig och trött. Jag känner hennes maktlöshet.

Idag ringde hon. Under några timmar fick hon vila ut i trygghet, hämta kraft hos sin kärlek. Den där kraften som vi föräldrar uppbådar för våra barn.

Mina tankar är hos min fina vän och hennes lilla tonårsdotter, som nu tillbringar all vaken tid på sjukhuset.

”Lova att skrika när du behöver mig!” säger jag. Hon lovar och säger att det räcker att jag finns här.

Så små vi är ibland.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s