Så många olika sätt?

Fyra ljuvliga semesterveckor är snart till ända. Utanför köksfönstret är sommarnatten len som sammet.

Jag skulle kunna summera mina veckor och berätta om underbart svalkande vågor i Ystad. Jag skulle kunna berätta att Picknick är sommarens signum. Allsångerna då, som jag gästat utan att stämpla mig som pensionär, de hade jag gärna skrivit om – dignande av superlativ. Datorkraschen och mitt ifrågasättande av behovet jag skapat vad cybernärvaro beträffar.

Veckorna har varvats av aktiviteter, vänskap och stillhet. En Pernillig sommar, helt enkelt.

Utom i ett avseende: K Ä R L E K E N

Den har lyst med sin frånvaro och dottern frågade försiktigt häromdagen ”Har du gett upp mamma?”

Jag vet inte. Jag vill inte tro det. Men det är klart som F att jag undrar varför det inte funnits en endaste liten flirt i denna annars så perfekta årstid.

Så det enda jag egentligen undrar ikväll och det enda jag egentligen vill skriva är:

Hur mötte du din kärlek? Vill du dela med dig..?

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Så många olika sätt?

  1. Elisabet skriver:

    Hej min vän!

    Ja, du vet ju precis hur jag mötte kärleken?
    I ett års tid hade jag varit på en dejtingsida, kanske mindre .., när jag ledsnade. Nä, jag orkade inte sälja mig själv som en annonsvara och berätta om mina fördelar och nackdelar och nästan rea ut mig, det kändes som att prostituera mig själsligen.

    Så jag hoppade av.

    En av männen på sidan hörde efter någon månad av sig och undrade om jag hade blivit sjuk eller vad som hänt? Dittills hade han aldrig hört av sig, men nu ..,, och vi mailade kanske mycket och så blev det telefonsurr och han frågade om han fick komma och hälsa på och jag sa nej, nej, det vill jag inte, jag vill komma själv och det får inte heta dejt, det får heta att jag ska hyra ett rum på ett vandrarhem och jag vill ha enkelrum och vi ska inte inbilla oss att vi ska bli förälskade eller nåt sånt.

    Så jag hyrde en bil och åkte dit.

    Och blev inte förälskad.

    Men vi blev kamrater och ännu mera kamrater.

    Nu, två och ett halvt år senare, har jag sagt upp ett fast arbete som betytt sååå mycket för mig .., jag har lämnat min älskade lägenhet med vackra fönster .., och flyttat upp till landet Halland .., till ett gult hus på en kulle.

    Hur det känns?

    Jo, tack bra.

    Jag är inte någon våldsamt passionerad människa (utom när det gäller mat ..-)), men jag tycker att livet känns så bra.

    Lugnt och vilsamt.

    Så var det.

    Stor och varm kram till dig!

  2. Sandra skriver:

    Jag tror att du även känner till min historia men här är den i alla fall. Efter en jobbig separation från mitt ex så hade jag bestämt mig för att det där med förhållanden fick ligga på is ett tag framöver. Nu skulle jag istället utforska singellivet och alla möjligheter det förde med sig. Men det är ju sällan som det går som man har tänkt sig. Så på en fest hos en nyfunnen väninna träffade jag en väldigt trevlig kille som jag satt och pratade med större delen av kvällen och natten. Om jag minns rätt var klockan framåt 6-7 på morgonen när festen slutade och jag vandrade hemåt – ensam 🙂

    Ett par dagar senare hörde killen av sig efter att ha fått mitt nummer av min väninna. Vi pratade en del och sen var det inte mer med det. Ytterligare några dagar senare så träffades vi för första gången på ”tu man hand” men jag skulle inte kalla det en dejt. Sedan fortsatte det på samma vis, vi träffades lite då och då och satt mest och pratade om allt mellan himmel och jord. Han var verkligen jättetrevlig att umgås med men jag var fortfarande inställd på att det här kommer bli en god vän, inte något mer. Men så en kväll när vi satt hemma hos mig i soffan och pratade så slog det mig plötsligt att det var något som hade förändrats. Det låter kanske som en klyscha men helt plötsligt såg jag på honom med helt andra ögon och insåg att ”shit, han har ju alla de där egenskaperna som jag vill att en framtida partner ska ha”. Det är svårt att beskriva men på något sätt så blev han även mycket snyggare och mer attraktiv än tidigare.

    Så sakta men säkert växte mina känslor för honom och efter en ganska ”bumpy ride” i början av vårt förhållande där jag pendlade mellan ”ska jag eller ska jag inte?” och ”jag skulle ju vara singel ett tag” så fastnade jag totalt. Men det var inte kärlek vid första ögonkastet för mig utan det tog som sagt lite tid. För hans del var det aldrig någon tvekan. Direkt han såg mig på den där festen så visste han att ”henne måste jag bara prata med och lära känna” och efter den kvällen så var han fast 🙂 Nu har vi varit tillsammans i drygt 1,5 år, vi har köpt hus och hund och planerar för vår gemensamma framtid och jag är så otroligt lycklig. Han är mannen i mitt liv och jag är så glad att jag vågade chansa där i början och strunta i mina planer på att leva som singel.

    Ja, så det är min historia. Jag hade nog kunnat skriva mycket mer om den men det här är de viktigaste delarna. Tanken var ju inte att det skulle bli en uppsats av det hela . Jag måste dock även berätta om när vi slutligen bestämde oss för att vi var ett par. Det hela inträffade på ett litet rum på akuten i Lund. Killen hade fått ett rejält njurstensanfall när han var hemma hos mig på kvällen och jag hade kört dit med honom. De ville behålla honom över natten för ev operation men hade inte sängplats så fick vänta inne på det där rummet. Eftersom jag skulle börja sent dagen efter så stannade jag kvar och höll honom sällskap och omkring 03.00 den natten så kom vi överens om att vi var ett par 🙂 Jag vet inte om man egentligen kan kalla det romantiskt men det kändes som det i alla fall.

    Hoppas du får en härlig sista semesterdag!
    Kram kram

  3. Elisabet skriver:

    Ja, det kanske låter som jag är femton år och desperat singel .., eller var.

    Nej, jag hade varit tillsammans med samme man sedan jag var femton .,. valde då, efter trettiofyra års samvaro, att bli ensamseglare.

    Då var jag 49.

    Nu är jag 56.

    Livet är härligt.

  4. Lena skriver:

    hej du! Kan inte länka till din blogg från min nya blogg! Sånt mek!

    Visst var det dig jag såg på gågatan vid lunchtid? Du var med väninna/arbetskamrat? och jag kom med vännen så jag skuttade inte fram och presenterade mig. En annan gång kanske…

  5. pbloggen skriver:

    Elisabet – tusen tack för att du delar med dig! Du vet att det är tack vare dig som min dröm lever vidare.

    Sandra – jag kan inte annat än le åt din och käre T’s kärlekshistoria. Du som skulle singla runt i Malmö. All lycka till er!

    Lena – det är högst troligt att det var mig du såg. Vi bubblade väl på som vanligt, har alltid mycket att avhandla! Fast lite irriterad blir jag att jag inte observerade er! ;o)

  6. maria skriver:

    Jag har ju skrivit mig blå om hur jag mötte kärleken eller kanske mer ”vännen” än den stora kärleken. Fast det känns ömsom varmt och ömsom iskallt – det är varierande. Hela tiden och jag inser att jag idag har helt andra tankar om kärlek än vad jag hade för 10 år sedan. Kärlek för mig är att stå kvar även när nordanvinden blåser. Kärlek är att få en bok uppläst om kvällarna. Kärlek är att få höra ”vad fint du gjort det” när jag bytt lakan den dagen vi har tvättstuga.
    Små saker. Vänliga ord istället för passion och heta känslor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s