Känslor – inuti

Ångest är bara en känsla – var mitt mantra ikväll när jag var ute med min prickiga vän.

Naturen var tyst och ljummen. På golfbanan gick ett par unga, vilsna spelare och letade efter sina bollar. Ynglingarna hade lyckats med konststycket att sänka åtminstone en boll i den lilla dammen. Inte illa med tanke på alla dessa gröna kvadratmeter som finns runtom, de borde ju vara enklare att träffa..? Ibland när jag går förbi golfanläggningen ser jag män och kvinnor som är ute i det rufsiga gräset och strosar med blicken stint i marken.

Vi gör väl så där lite till mans, förirrar oss ut där vi inte vill vara, där vi inte bör vara. Ibland hittar vi bollen och kommer upp på den sammetslena gräsmattan igen. Fortsätter mot målet och hittar dit så småningom.

På min fortsatta promenad såg jag många trollsländor, små filurer vars skönhet jag upptäckt via bloggvännen Claus. Den mannen har en ocean av tålamod vad fotografering beträffar, och vilken blick för skönhet sen!

Gick uppför en seg backe och filosoferade vidare. Stannade och hjälpte en liten flicka att få tag i sin lilla rymlingsterrier. Hans mål var min dalmatiner. Den sistnämnda glimrade till och stannade hos mig, varpå terriervalpen kunde infångas. Småprat med lilla flickan som glatt kunde koppla sin hund.

När jag kom över backen försvann solen ner långt borta i horisonten. Mitt humör följde med.

Under den sista delen av promenaden pratade jag till mig själv och kom överens med mig att inte börja värde livets hopplösa stunder, utan bara invänta nästa soluppgång.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Känslor – inuti

  1. Sofia skriver:

    Min vän i världen!

    Livet är just sådant: upp och ner. Ju mer vi känner mörktet kan vi också njuta av solen!

    Kram
    Sofia

  2. Aelvan skriver:

    Kanske ska testa det här…?

    http://astrocoach.se/veckansastro1.html

  3. rapakalja skriver:

    Min tanke när jag befinner mig i ”samma” stämningsläge:
    Om jag inte stressar upp mig när de låga tongångarna sveper över mig
    och gör som du- och stannar kvar i de…inser jag allt som oftast att tongångarna
    vill tala om något för mig.
    ”Något” som förr i världen aldrig upptäcktes för jag lade benen på ryggen och sprang in i sysslor, arbete eller i andra ting….
    Numera kan jag ibland tänka:
    ”Hm…undrar vad tongångarna öppnar dörren till denna gången?”
    För det är som du skriver; finns alltid en soluppgång på andra sidan!

    <3= Finaste Pelli!

  4. pbloggen skriver:

    Sofia! Så glad jag blir när jag ser dig här, min vän i Verkligheten. Tack! *hjärtekramar*

    Aelvan – jag ska smyga in och kolla länken. Lovar att tänka på dig på söndag. ;o)

    rapakalja – tänk vad vi lär oss av varandra och Livet hela tiden. Att stanna upp är en av upptäckterna. *kärlekspuffar*

  5. Aelvan skriver:

    Jag testade det själv igår, P. Tårar får man räkna med men det känns bra.

    Testa att öppna upp! Det finns så mycket att upptäcka!

  6. Aelvan skriver:

    Hej P!

    Tack för ditt besök hos mig!

    Hoppas du har det bra!

    *Kram*

  7. maria skriver:

    Jag är långt ute i det högra gräset, bortanför soluppgången, bland fästingar och andra kryp. Just nu hittar jag inte tillbaka till den sammetslena gräsmattan. Men det finns där någonstans. Bara jag hittar stigen.

    Du skrev väldigt fint om det hela.

  8. rapakalja skriver:

    Tänker på dig och saknar dina kloka och fint beskrivna inlägg om Livet och dig själv.

  9. Elisabet skriver:

    Tittar in och läser så här på morgonkvisten.

    Undrar var på golfbanan jag befinner mig just nu .-))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s