Stopp å belägg!

Året var 1988. Jag var ny på jobbet, nygift och väldigt gravid. Julen närmade sig och jag tror att jag gnistrade ikapp med adventsljusen. Allt var roligt och jag var lycklig. Jag såg framemot att julpynta mitt hem, fixa god mat och umgås med släkt och vänner. På kafferasterna pratade vi recept och val av julstjärnor. Men så plötsligt punkterades glädjen av en kollega. Enligt henne var julen eländes elände. Hon var ensam och bitter. Hennes stora kärlek hade tragiskt nog förolyckats i en kollision, många många år tidigare. Hon hade aldrig lyckats starta om efter det. Jag minns min stora besvikelse när hon dränkte min glädje med sina gallsura kommentarer. Där och då lovade jag mig själv att aldrig bli likadan.

Nu står jag här, drygt 20 år senare och känner en bitter smak i sinnet. Just idag har jag bett mina barndomsvänner om en ”timeout” från våra träffar. Jag orkar helt enkelt inte med att träffa dem. Framförallt värjer jag mig för rekylen som brukar komma när vi skiljs åt efter våra möten. Mina tre fina vänner har fungerande relationer, fungerande familjer. Jag är inte där nu. ”Misslyckandet” dunkar i mitt huvud.

Jag vill inte blir någon Bitterf*tta! Därför kämpar jag på med min verklighet. Bokar in afterwork med väninnorna. Badar på Kallis och går långa promenader med den prickiga. Åker på roadtrip och kollar på gamla hus i små byar. Håller kontakt med människor som berikar mitt liv. Sätter guldkant på vardagen helt enkelt. Allt för att orka backa upp mina döttrar och för att skapa en innehållsrik tillvaro.

Det var skrämmande att vakna upp till känslan av att vara på väg att bli en bitter kärring!

*P*

Det finns mycket som är bra i mitt liv, mycket jag trivs med. Men det räcker inte med att himlen är gnistrande blå, om inte isen jag går på bär mig.

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Stopp å belägg!

  1. Eva S skriver:

    Det är märkligt hur man aldrig kommer ifrån bilden av den lyckliga tvåsamheten trots att man vet att den idyllen är lika skör som isen i ditt fina citat. Men jag känner så väl igen den där känslan du beskriver av att vara utanför en tvåsamhet man hade – trots att jag inte vill tillbaka och tycker om mitt liv kan till exempel tanken på en stilla vardagsfrukost med prasslande tidningar och småprat göra ont i mig.

  2. Lena skriver:

    Håller med välformulerade Eva S.

    Men att bli medveten om risken att hamna i bitterfällan betyder långt ifrån att du är där!

  3. Annika skriver:

    Ibland orkar man inte med alla andras till synes perfekta liv. Å andra sidan – vad är ett perfekt liv?

  4. Hondjuret skriver:

    *kram*

  5. rapakalja skriver:

    Jag ska nu skriva direkt från hjärtat.
    Handlar inte om någon ”tröst”, synd-om-dig eller något påtvingad ”boosting” om vilken underbar person och människa du är!
    För vissa saker kan man inte tröstas ifrån.
    För att tycka synd om kan bli ett sätt att förpassa en människa till offer-rollen, det där Offret som hela tiden förblir en måltavla för yttre omständigheter och den försvagar människan enligt min mening.
    Att hela tiden befinna sig i tillståndet mellan då- och det som kunde varit- eller det som jag hela tiden strävar efter fördunklar livet som pågår under tiden.
    Här och nu.
    Att du är en underbar människa, vet du att vi andra tycker- och jag vill våga vara tuff nog att påstå att du håller med oss ganska mycket själv också! *ler lite*

    Väljer att enkelt skriva av några rader i en bok jag läser och vars övningar jag försöker träna mig i dagligen:
    ”Varesig vi gillar det eller inte så är nuet det enda vi har att arbeta med. I varje givet ögonblick står vi vid en korsväg mellan här och nu.”
    ”…istället tycks vi ofta vara antingen djupt försjunkna i det förgångna eller också i en framtid som ännu inte inträffat. Vi söker en annan plats att stå på där vi hoppas att allting ska vara bättre, gladare, mer som vi vill ha det eller som det brukade vara förr i världen.”
    ”…Nuet är den enda tid vi har på oss för att leva, växa, känna och förändras. Vi måste bli mera medvetna om, och vidta åtgärder mot, den otroliga dragningskraften från nuets och det förflutnas och den drömvärld som detta erbjuder oss i utbyte av vårt liv.”
    /Ur boken Vart du än går är du där! Medveten närvaro i vardagen. Av Jon Kabat-Zinn

    För övrigt:
    Vi växer upp med en samhällsbild av vad som är Familj, samhörighet och partnerskap.
    Du och jag har många saker gemensamt, trots att vi kanske upplevt dem olika i stunden.
    En av dem är den mest ekande, tomma, skrämmande, förlamande ensamheten som kan få själen att sakna självdö-
    den där ensamheten som kan uppstå i en tvåsamhet.
    Den är intressant att se på i efterhand.
    För när jag valde bort den där ensama tvåsamheten kunde jag stundom uppleva en samhörighet med mig själv som inte baserades på någon annan.
    Tål att tänkas på.
    Ibland kan den bästa familj vara den man väljer själv också.
    När jag tänker på män jag dejtat är det inte förlusten av en dröm, ett krossat hjärta eller misslyckande i förhållande till mig själv som jag tänker på.
    Jag tänker på hur vårdslös jag har varit med mig själv i form av tid, energi och engagemang som jag lagt. Ibland, väldigt ofta, trots att jag innerst inne vetat vid första träffarna att detta är inte helt rätt man….(”men jag kanske dömmer för fort? Har för höga krav? osv….)
    I min strävan efter att fylla ett tomrum har jag slösat med mig själv faktiskt.
    Har kompromissat med egenskaper som innerst inte stämt överens med det som är Jag.
    I mitt vuxna liv har jag levt i relation/-er i 17 år.
    Kanske skulle jag försöka leva i relation med mig själv i några av dem för att se vad jag lär känna av denna här Lina-människan?
    Jag som jag är- och inte den som andra människor hela tiden speglar att jag är.
    Jag har aktivt, medvetet valt bort dejtande med utgångspunkt på förhållande.
    Jag lägger benen på ryggen som springer iväg på samma sätt som en gift kvinna som är rädd att tappa kontrollen och hamna i otrohetens träsk.
    Jag vill vara trogen mig själv ett tag. Har inte varit det förr.
    Jag vill tro- och hoppas- kunna känna mig hel utan en man.
    Hela mitt liv har jag sagt: ”känner mig aldrig hel utan en man”….
    Jag undrar varför det är så?
    Vill vara hel själv.
    Vill kanske leva i samhörighet med en man någon gång igen-
    men då som grädden på moset….!
    Just nu gör jag som du tror jag.
    Håller mig till människor och sammanhang som JAG kan hantera utefter hur mitt liv ser ut utan att försöka lägga värderingar i knät på andra människor.
    Förlåt mig mitt svammel.
    *sveper sista kaffeslurken*….se det som vi just tóg en snabb fika tillsammans!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s