Visst minns jag…

Det var längesen jag älskade.

Älskade med hjärtat, så där så att det bubblade i blodet och hjärtat bara höll på att svämma över.

Älskade med kroppen, så där att huden kändes febrig och hela jag skälvde.

Älskade med hela mitt väsen, så där så att hela jag log och dyrkade livet.

Väldigt, väldigt längesen.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Visst minns jag…

  1. Elisabet skriver:

    På tåget lyssnade jag till en kvinna som samtalade med någon (väninna, kanske ..?) i sin mobil.
    Hon satt bakom mig, kvinnan.
    I fem års tid hade hennes äktenskap varit totalt tomt på allt vad kärlek hette.
    Kärlek och beröring.
    Totalt tomt.
    Hon sa – viskande – att det kändes som att befinna sig på Antarktis.
    När mitt eget förhållande under en period av livet befanns sig i något som liknade det tillståndet, började jag gå på massage.
    Jag tror att det räddade – inte livet – men själen .., på mig.
    I alla fall just då.

  2. Får bli din önskan för 2011 då? Gott Nytt älskvärt 2011!

  3. maria skriver:

    Jag vet inte ens om jag vill känna så igen. Det är en beroendeframkallande känsla som aldrig slutat väl ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s