Det måste vara våren

När jag ser honom tänker jag ”Dig vill jag förföra”. Det är inte utan att jag studsar till av min egen tanke, mitt sätt att betrakta honom.

Plötsligt ser jag män. Unga charmiga, sådana jag skulle kunna äta med sked, men aldrig någonsin närmar mig. Grånande spännande män, som utstrålar ett lugn. Det triggar igång någonting hos mig. Min fantasi ber inte om ursäkt, utan tar mig bara iväg på små utflykter emellanåt. Den påminner mig om kittlingar i maggropen, varma andetag vid mitt öra och skratt. Jag skrattar mycket i nära relationer, jag leker när jag älskar.

Det finns mycket som vill ut ur den här lilla kroppen. Energi, kärlek och åtrå som ligger och pockar på uppmärksamhet. ”Gå ut och gör något åt det då!” hör jag någon säga. Det gör jag inte, åtminstone inte i den meningen att jag drar ut på jakt. Den tiden är förbi då jag sökte kickar av bekräftelse. Idag förstår jag att jag är alldeles för värdefull för det.

Istället gör jag andra, nya saker. Igårkväll klev jag in i en stor kyrka och sjöng tillsammans med ett par hundra glada människor. Vi skrattade och kämpade på med sången. Längst fram stod Gabriel Fors och gjorde sitt yttersta för att vägleda oss i körsångens spännande värld. Innan hemgång letade jag upp en gammal vän, tackade honom för att han hade lurat dit mig och fick vänskapliga pussar och kramar tillbaka. Kärlek i den bästa av former.

En härlig kväll!

*P*

Men… för det finns ofta ett ”men”. Önskan att få somna bredvid någon, sådär tillfredsställt tung i kroppen, den finns. Det var längesen jag kände mig som en mätt liten kattunge med en droppe grädde i morrhåren.

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet, Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Det måste vara våren

  1. farsanmittilivet skriver:

    Vilken härlig analogi den med kattungen.
    Fint skrivet. personligt utan att vara utlämnande.

  2. Maria skriver:

    Själv känner jag min som en katt som behöver äta kattgräs för att kräkas. Inte en lika fin beskrivning.

    Jag blir avundsjuk på dig som gör nya saker, varför gör inte jag det?
    Jag avundas dig, är det ok?

  3. Farsanmittilivet skriver:

    Jag försöker mig på en kattanalogi jag med då.
    Jag känner mig som en slö katt som varit innekatt för länge och drömmer om att komma ut och se nya ställen och dofter.

    Eller så är jag en kattunge som blivit skrämd av min egen spegelbild i en förstoringsspegel och inte vågar komma fram under soffan.

  4. Annika skriver:

    Det är mars och det vet man ju vad mars gör med katter, såväl vildkatter som huskatter. För att inte tala om kattor och jamande kattkörer…
    😉

  5. vildrenen skriver:

    ”kittlingar i maggropen, varma andetag vid mitt öra och skratt. Jag skrattar mycket i nära relationer, jag leker när jag älskar.”

    Vilken härlig beskrivning av kärlek. Du står dig, *p*. 🙂

  6. pbloggen skriver:

    Farsan – tack för fina ord! Visst kan du vara både en skrämd kattunge och en något mer vuxen krabat. Ut och möt våren! Berätta för den som behöver höra det…
    Maria – hoppa över kattgräset och njut av härlig mat, så som du brukar. Avundas? Nja, jo… men du målar trädgårdsmöbler knallgula och odlar chili. Det skulle jag också vilja göra. Härligt att vi delar med oss till varandra!
    Annika – haha! Tackolov så lät gårdagens kör något bättre än kattkör!
    Vildrenen – du förstår precis, det vet jag. Tänkte på dig när jag skrev. Varför? Ja du… 😉

  7. rapakalja skriver:

    Underbar! Du!

  8. cathrin- skriver:

    Härligt livsbejakande inlägg. (tack för dina bullar).

  9. cathrin- skriver:

    hur går det med ditt kattliv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s