Bell Surprise

Du kan ta min gula, fula.

Det var de förlösande orden, då för massor av år sedan. Min ridinstruktör hade kontaktat en uppfödarkollega och jag blev ombedd att ringa henne.

Den fula gula blev min ögonsten. Hon var fyra år när jag hämtade henne en kulen kväll i oktober. Då hade hon precis lämnat sitt föl och var ganska nergången, inte muskel på kroppen och allmänt eländig. Som den glada amatör jag var, började jag med att schamponera min nya vän så fort vi kom hem. Jag insåg ganska snabbt det hopplösa i att gnugga på de mörka fläckarna i den annars gula pälsen, de ingick nämligen i hennes teckning. Jag hade fått reda på att hästen var ”inriden”, men allting är ju relativt. Det visade sig att hon accepterade att få utrustning på sig och ryttare på ryggen, sedan var det nog inte mycket mer. Många blev timmarna för att få Bell riktigt ridbar.

Tack vare hennes fantastiska temperament fick vi många goa stunder tillsammans. Lugn och klok var hon, så länge hon inte behövde åkte transport. Då förvandlades hon till något helt annat, det klickade nog till inne i hennes hjärna. Därför gav jag snabbt upp tankar på att åka någonstans med henne. 600 kg vettskrämd häst bär respekt med sig. Jag har ju aldrig varit någon tävlingsmänniska, så det var ingen större förlust att vi inte kunde åka iväg.

Mina hästar och hundar har haft något gemensamt: ingen av dem har varit varit finslipade på dressyr/lydnad, men alla har följt mig. De har varit fantastiskt trogna och det är det som är det mest utmanande med djurhållning – att bygga förtroende. Mitt isabellfärgade halvblodssto kunde inte ”gå i samlad form”, men att rida åttor i galopp – på lång tygel – ute på ett fält, det fungerade. Jag tror att det handlade om tillit.

Min älskade Bell lämnade jag vidare till en framstående ryttare när jag blev gravid. Ett par månader efter flytten åkte jag för att hälsa på henne i hennes nya stall. Då stod hon illa skadad och hängde med huvudet i sin box. Det värkte i hjärtat att se henne och när den unga ryttarinnans mamma beklagade sig över Bells otrevliga sätt i boxen och hennes ”fixidé” att lämna paddocken med högburet huvud och en vansinnig ryttare på ryggen, blev det snäppet för mycket för mig. Veterinären kom för att titta till hästens skada och menade på att Bell var en riktigt olycksfågel. ”Jag har varit här flera gånger på den här korta tiden.” Jahaja, men under våra fyra gemensamma år var hon bara skadad en gång. Men ok, hos mig hade hon vänner i hagen, inte en flock tjuriga ponnies som jagade henne.

Jag packade ihop täcke och transportskydd som Bell hade lånat med sig när hon lämnade mig, sedan åkte jag hemåt. Det jag inte visste då var att under tiden jag körde från östra till västra Skåne, lämnade Bell jordelivet. När veterinären injecerade antibiotikan fick hon en allvarlig  överreaktion och slängde sig i kramper. I fallet bröt hon ena bakbenet och veterinären blev tvungen att avliva henne på plats.

Olyckan fick jag inte reda på förrän efter två månader, närmare bestämt den tjugonde januari 1989. Då fick jag ett brev från uppfödaren, där hon berättade om den tragiska händelsen. Höggravid och med värkar sjönk jag ihop på golvet i förtvivlan. Då beordrade min dåvarande make mig ut till bilen och jag insåg att det var bäst att åka till BB. Timmen innan hade jag vägrat, eftersom jag TVUNGET skulle äta middagen som jag hade längtat så efter. Jag tror inte att maken fick så mycket mat i sig, han räknade troligen minuterna mellan mina värkar.

På natten den tjugoförsta januari kom min lilla dotter.

*P*

Egentligen vet jag inte varför jag berättar det här, just nu. Inlägget formades när jag satt på bussen och åkte ner till jobbet imorse. Kanske tänkte jag på ”ödet” och ”timing”.

Annonser
Det här inlägget postades i Spridda skurar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s