Ovillkorlig kärlek

Studentvecka i min stad.

Igårkväll när jag kom av bussen mitt i Malmö ringlade sig köer av blänkande bilar längs vägarna. Visselpipor, sånger, ballonger och glädjerop.

Det gjorde så inåthelvete ont. I år skulle min yngsta tagit studenten, men livet blev inte så för henne. Jag som så väl hade unnat henne känslan att ha klarat av gymnasiet. Alla upptåg, all glädje och framtidstron. Festerna, lekarna, skratten och vänskapen.

Gymnasievärlden passade inte min tös. Hon går inte den väg som förväntas, jag har accepterat att det blev så här och jag respekterar henne i beslutet att hoppa av skolan. För den äldre generationen (och säkert hos andra också) är detta svårsmält. Häromdagen ställde min mor frågan om vad som händer och jag försökte förklara varför just min dotter inte kunde tillgodogöra sig ”det som alla andra kan”. Jag försökte säga att vi faktiskt inte vet riktigt – än. Att hon får hjälp att hitta svaret på den frågan. ”Så det har inte med er skilsmässa att göra?” frågar mor. Jag svarar att det nog inte är så enkelt och inuti mig vrålar jag ”Tack så jävla mycket för att du lägger skulden på mig – igen!”

Min barndom var tämligen idyllisk, lugn och trygg. Ändå finns det något jag vill göra annorlunda och kanske är det mer förhållandet till mina snart vuxna barn jag tänker på. De väljer sina vägar. Som mor vill jag finnas bakom dem och deras vägval.

Imorse dök den här sången upp på Facebook och jag kom att tänka på mina döttrar och på mig själv. Jag tänker också på Aelvan och vildrenen…

Den här är till oss alla.

*P*

För mina kraftuttryck ber jag om ursäkt, ibland räcker inte de vanliga orden till.

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ovillkorlig kärlek

  1. vildrenen skriver:

    tack, *P*. Tack för allt och för att du bryr dig så.

  2. vildrenen skriver:

    …och om man visar att man älskar sina barn och respekterar dem är man fortfarande rik. Och de kan klara sig riktigt bra eftersom stödet ger dem mod att gå sin egen väg fullt ut istället för att bli ett offer för ett likriktat samhälle.

  3. Maria skriver:

    Jag är glad att min yngsta valde att hoppa av gymnasiet. jag är glad att hon vågade åka till Australien. Jag blir, oftast men inte alltid, glad av att läsa hennes blogg om hennes liv där.
    Det finns många vägar att gå i livet. Inte bara en enda stor motorväg.

  4. pbloggen skriver:

    vildrenen – Ja, jag tror ju också på att stötta mina hjärtegryn.
    Maria – Tack! Du har så rätt, min guru i vardagen. ;o)

  5. rapakalja skriver:

    <3…litet avtryck!

  6. pbloggen skriver:

    rapakalja – glad att du är här! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s