Udda lilla jag

Fredagkväll, afterwork med vännerna i stan. Jag snor som ett skållat troll för att hinna dit i tid. Vännerna bor och rör sig i området, jag arbetar i en stad några mil söderut, bor i en sovstad mittemellan där jag landar med min bil. Fixar sminket, klappar hunden, kollar att Yngsta är på väg för att hålla Den prickiga sällskap. Hinner tänka tanken att soffan är förbannat skön en fredagkväll, men kommer på att jag är efterfrågad och smickras av det.

Kall öl, glada skratt, diskussioner. Jag tycker om det här gänget just för att ämnena vi pratar om studsar och varierar, precis som åsikterna.

I något sammanhang berättar jag att jag haft en och samma arbetsgivare, sedan jag började arbeta på riktigt. Alien! Så gör man inte nuförtiden. Lite senare på kvällen pratas relationer, eller vad det nu var. ”Det är ju som med jobben, det är inte samma hela livet, det varierar över tiden.” På detta tänker jag när jag går min morgonpromenad i regnet idag.

Somliga kanske vill omyndigförklara mig för min tråkiga lojalitet. Men jag har trivts – och trivs – med mitt arbete. Jag har gjort lite olika saker under åren, haft olika grad av ansvar osv. Måste jag då hoppa från tuva till tuva?

Jag tror på tvåsamheten, kärleken och vänskapen. Jag skriver om det och framstår plötsligt som en inskränkt varelse. Nej – jag stannar inte i en relation som är tråkig och jag tar mig ur osunda relationer så fort jag bara orkar. Slentrianen är inte det som hägrar, till det är jag åt helsike för rastlös.

Pratade med min mor i morse, som generat berättade att min far igår hade kommit in i butiken där mor just provade en kappa. ”Så fin du är! Du är den vackraste jag vet!”

I juletid firar de 50-årig bröllopsdag. Är det fult?

Är det fel? Eller är det bara så att DET är min verklighet, det jag tar för naturligt och tror på?

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Udda lilla jag

  1. Maria skriver:

    Du har ju bästa förebilderna så det är ju inte konstigt att du tror! Och jag tycker inte att du är inskränkt – vi tänker bara olika

  2. Gunilla skriver:

    Jag har också jobbat väldigt länge där jag jobbar, men trivs med jobbet, och kollegorna. Dessa byts lite ibland, men det är ett stort företag och många kollegor…blir nog kvar till pension om inget händer företaget eller mig !! Gulligt med dina föräldrar, har man det bra tillsammans och älskar varandra skall man väl bara vara glad för det tycker jag !

  3. Eva Swedenmark skriver:

    Jag har en liknande förebild som du, två föräldrar som levde tillsammans så många år, älskade varandra så mycket och verkligen såg varandra. Klart man blir präglad av att se två människor leva gott tillsammans, respektera och älska varandra.

  4. Eva Swedenmark skriver:

    Dessutom var jag på samma arbetsplats i 25 år….

  5. Cecilia N skriver:

    Återigen verkar vi ha samma planetursprung. Jag har inte haft speciellt många arbetsgivare, å andra sidan inte så många arbetsår heller. Men jag ser ingen anledning att byta om man trivs.
    Och maken och jag marcherar glatt vidare mot guldbröllopsfirandet. Fast vi har bara hunnit halvvägs hittills.

  6. pbloggen skriver:

    Maria – ja, det är nog där sanningen finns – i vår historia och våra förebilder.
    Gunilla – visst är det så.
    Eva – såklart att det är det som färgar oss.
    Cecilia – keep up the good work! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s