Hur blev jag sån?

Idag tog jag en lunchsväng för att kolla efter något nytt att ha på mig till nyår. Jag drog förstrött i en kofta här, en klänning där, men hittad inget av intresse. Väl tillbaka på kontoret sögs jag in i det där märkliga tvivlet. Det där som berättar för mig att jag kommer att känna mig obekväm på festen. Det där som får mig att kanske inte ens gå dit. Jag vet hur jag fungerar – jag förbereder mig pliktskyldigt, men backar ur i sista stund.

Där satt jag på min stol och började skaka. Vettskrämd. Okvinnlig. Otillräcklig. Obetydlig.

Där och då hade inte sju vilda hästar fått mig att gå på någon nyårsfest.

Några timmar senare, när arbetsdagen var slut, hade jag sansat mig något. Det blev en ny tur i butikerna, där jag tvingade in mig i en provhytt tillsammans med en svart klänning. Fram med Visakortet och ut igen. In i en skoaffär, där nya skor hoppade på mig redan i dörren. Min kluvna personlighet kämpade på.

På hemvägen körde jag inom 24-karatsvännen och mannekängade för henne och hennes man. Lite peptalk och jag kunde landa i mitt hem, för tillfället lugn i sinnet.

Hur blev jag sån här? Vad är det som har format mig och skrämt mig så? Behöver jag bevisa något och för vem i så fall? Varför kan jag inte bara slappna av och ha roligt? Det är jag ju faktiskt rättså bra på.

Måtte jag nu inte flippa ur som en ballistisk Barbapapa och försvinna bort ifrån det jag är rädd för. Jag vill ju fira nyår med mina vänner och tycka om mig själv också.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Hur blev jag sån?

  1. Elisabet skriver:

    Jag känner igen precis allting.
    Flykten och rädslan och känslan av att vara otillräcklig.
    Inte på jobbet och inte hemma, men JUST i såna situationer och dom sätter jag mig helt enkelt inte i längre …. ,-)
    Lycka till!
    Det kommer att gå bra.

  2. pbloggen skriver:

    Elisabet – tack! Du är ju en klok kvinna, det gjorde mig lite lugnare. 😉
    Precis som du så känner jag aldrig det i arbetet, inte hemma och inte tillsammans med goda vänner. Där vet jag vem jag är, där känner jag mig trygg.

  3. Maria skriver:

    Men varför ska du på fest bland människor där du inte känner dig trygg?

  4. pbloggen skriver:

    Maria – jag ska på fest med några goa vänner och några nästan okända. Jag gör det större än vad det är. Det är inte människorna i sig, som får mig att känna mig otrygg. Det är bara hjärnspöken.

  5. Selma skriver:

    Jag brukar komma iväg trots allt men gruva mig våldsamt just strax innan fest eller resa. När det är tillräckligt långt borta känns det kul och när jag väl är där också.

  6. pbloggen skriver:

    Tackolov att man tar sig i kragen ibland. 🙂

  7. Lena B skriver:

    Så olika man kan vara! Jag skulle rusa åsta till vilken fest som helst med vilka människor som helst. Hej hopp nu ska vi ha kul, hade jag tänkt…

  8. cathrin skriver:

    Nyårsfesten är över nu och jag känner igen det du skriver – har tackat nej till många fester pga rädsla för ditt och datt. Efteråt ångrar jag mig alltid.

  9. irrhönan skriver:

    Har du slutat blogga alldeles?
    🙂

  10. pbloggen skriver:

    Lena – det är väl härligt att vi är så olika! 😉
    cathrin – egentligen så är det ju bättre att gå iväg, oftast blir det bra. I annat fall kan man smita hem tidigt.
    irrhönan – även jag undrar! :-/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s