Vägs ände?

Eller kanske bara en stig som leder tillbaka igen?

Igår träffade jag kära matlaget, gänget som jag egentligen ville pausa ifrån.

Fjortonde maj är en dag då jag årligen brottas med känslor kring kärlek, lycka och misslyckande. Då var det olyckligt att jag kom in i en diskussion med matlagsvännerna, där jag blev frustrerad över velighet. Jag är ju stundtals ganska ”pang på”. Säger vi ”så här gör vi” – då tror jag att det är så.

Kanske finns det någon mening med att jag kände att jag borde lämna sällskapet och åka hem. När jag känner mig sarkastisk och vass gör jag mig bäst i enrum med mig själv. För mig var det ett avslut när jag vinkade ”Hejdå!” till mina vänner.

Jag som ständigt söker ett sammanhang, har trivts som fisken i vattnet när vi har lagat mat och myst ihop. Men nu känner jag att cirkulerar på min egen måne, långt ute i solsystemet. Jag hör inte hemma där längre, jag känner mig utanför när jag förstår att de träffas spontant. Mitt liv är så mycket mer, det finns så mycket mer jag vill göra. Eftersom det suger energi ur mig att känna så här, väljer jag att backa. Avsluta. Precis som jag gör och har gjort med män genom åren. När situationer känns halvdana och gör mig liten, då går jag.

Det här är helt min känsla och jag sliter med den i perioder. Utanförskapet. Ibland tänker jag att det är dags att ta kontakt med Den kloka kvinnan, terapeuten som hjälpt mig när mitt liv svajat under åren. Kunde jag en gång för alla reda ut det här med mig själv skulle jag bli lite lugnare längst där inne.

Mitt i allt finns det Någon som kommer och hämtar mig en lördagkväll och kör med mig till ett skånskt slott, bara för att jag vill plocka nässlor. Märkligt… 😉

*P*

Fina M: nej, jag släpper inte dig och försvinner. Aldrig. ♥

Annonser
Det här inlägget postades i Genom nyckelhålet. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Vägs ände?

  1. Maria skriver:

    Stor igenkänningsfaktor.
    Stor.
    Men numera söker jag aldrig sammanhang för det finns inga sammanhang där jag är rätt. et märkliga (eller kanske inte) är mina bloggvänner för där finns ett bloggsammanhang även när vi träffas på riktigt men annars passar jag inte riktigt in någonstans men ändå överallt.

  2. WoW skriver:

    Jag tycker det låter sunt att dra sig ur ett sammanhang som förminskar en och sänker självkänslan!

  3. pbloggen skriver:

    Maria – bloggosfärens storhet är det nog bara vi ”här inne” som förstår. Förunderligt härlig!
    ”Ingenstans – men ändå överallt” – det gillade jag! 😉

    WoW – ja, så får det ju bli. Men det där är ju min upplevelse, det är inte så att någon av mina vänner trampar på mig, eller på annat sätt är dum. Det känns viktigt att påpeka.

  4. Annie skriver:

    Du är väl kvalitetsmedveten…den tid vi har i detta liv är ju inte jättelång ur ett universumperspektiv, och jag (som också känner igen mig!) tror att vi ska göra det bästa vi kan med den tiden. Ju äldre jag blir, desto mindre tid har jag för ”halvdana” relationer.

  5. pbloggen skriver:

    Annie! Du anar inte hur glad jag är för att jag ”hittade dig” igen! 🙂
    Visst håller jag med dig i det du skriver.

  6. Annie skriver:

    Jag är lika glad för att jag hittade dig, och jag är övertygad om att det inte var en slump att det blev såhär 😀

  7. vandrar skriver:

    Jag känner också igen mig och gillar verkligen er bloggvänner som både delar med er utan att ställa krav och som kommenterar oftast faktiskt när jag behöver det som mest.
    Detta med människor och relationer är inte lätt!

  8. pbloggen skriver:

    Visst är bloggosfären underbar!
    Mmm… relationer kan vara en klurig bit. För mig gäller ärlighet – mot mig själv och de jag möter. Ibland blir det tuffa beslut som ska verkställas, ibland rinner allt bara ut i sanden.

  9. Annika skriver:

    Förstår dig till viss del. Men tänker att relationer tar tid.

    Att försvinna från matlaget var kanske rätt beslut men jag tänker också att det tar tid att komma in i en grupp och bli en naturlig del av den. När man byter jobb tex, så kan det ta åratal innan man nått en punkt där man känner sig jämnbördig. I alla fall har jag upplevt det flera gånger. Jag har känt mig utanför och skyllt det på andra och flytt iväg. Nu förstår jag att jag borde stått kvar och inte stuckit så fort något känts obekvämt.

    Samma när det gäller kärleken. Jag var duktig på att fly och tänka att jag klarar mig på egen hand. Så fort något kändes jobbigt eller svårt ville jag avsluta. Hade jag fått bestämma hade jag inte haft min älskade S idag. Jag har lärt mig nu att stanna kvar och ta mig igenom istället för att vända på klacken och gå. Att ge relationer TID. Allt känns inte fantastiskt hela tiden, inte ens när man funnit den rätte/rätta. Jag tror att det är hur man hanterar motgångarna och de smala passagerna som avgör om man funkar ihop eller inte. Att prata, prata, prata….

    Kanske är du lika rädd för kärlekskänslor som jag? Har man lärt sig att man förlorar/inte kan lita på de man älskar tar det tid att vända båten, men det går.

  10. pbloggen skriver:

    Annika – jag minns ett lejon som stod kvar i en tom manege… 🙂
    Förstår precis vad du menar och håller med dig i mycket. Vet att vi har utbytt tankegångar i ämnet tidigare. Tror att jag ska maila dig, mitt lilla stjärnöga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s