Eftertanke?

Ett par månader efter det att jag och Matlagsmannen bröt, börjar han höra av sig allt oftare. Vi har alltid haft en härlig dialog, så det är roligt. Ja, dialogen fungerar så länge vi håller den på en vänskaplig nivå, som kvinna – man var den inte så strålande.

Men så plötsligt kommer ord om kärlek och saknad, längtan och… Min hjärna tvärnitar. Det där fungerar inte med mig. Jag framstår plötsligt som en Drömkvinna och gudarna ska veta att det inte har med verkligheten att göra. Förgäves försöker jag hitta förklaringen i att jag kanske är mer attraktiv nu, när jag är upptagen av en annan man. Det förnekar Matlagsmannen bestämt. Han ringer någon natt, sms:ar en annan. Bara vackra ord, men ändå – fel tidpunkt. Jättefel tidpunkt.

Till slut bestämmer han sig för att pausa vänskapen med mig och sin gamla skolkamrat. År 2013 betyder det att man tar bort oss från Facebooks vänlista. För mig personligen betyder det att jag får försöka fånga in övriga matlagsvänner och bjuda hem dem till mig. Det löser sig. Jag hoppas faktiskt på fortsatt vänskap med Matlagsmannen, för diskussionerna och humorns skull.

När jag igår berättade för min mor om den ångerfulle mannen utbrast hon:

Såklart han ångrar sig! Du har ju en snygg lägenhet, ett bra jobb och en fin bil!

Är det någon som kan ana varför jag fått jobba med min självkänsla? 😉

För ett antal år sedan hade jag tystnat, låtit orden äta på mitt inre, men inte idag. Istället kontrade jag med ”När blev du materialist?! Kan du inte tänka dig att en man skulle vilja umgås med din dotter av den enkla anledningen att hon är en fantastisk kvinna, som är härlig att vara tillsammans med?!” Här kippade mor efter andan. Sorgliga generation som fostrats med att det är så viktigt vad vi har, istället för vem vi är.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Eftertanke?

  1. Cecilia N skriver:

    Vilken rökare med din mamma!
    Häftigt att du fann orden. De brukar ju inte alltid infinna sig när de ska.

    Du ÄR!

  2. pbloggen skriver:

    Jag har lärt mig med åren. 😉
    ”Jag kan inte förändra henne, bara mitt sätt att förhålla mig till henne.”

  3. Så underbart att du kommit så långt att du kan sätta din mamma på plats! Och du har helt rätt, i det där att man måste lära sig att förhålla sig på ”rätt sätt” till sina medmänniskor.
    Själv hade jag en mamma som inte alls var materialistisk, men som värderade mig utifrån det jag presterade. Eller i varje fall sa snälla saker när hon tyckte att jag gjort bra ifrån mig. Hon tyckte säkert om mig bortsett från detta också – men det var inte det som ”gick in” i barnet Annie.

  4. pbloggen skriver:

    Jag tror att det hör till generationen, tyvärr. Mor och far har aldrig brytt sig om saker, därför var hennes kommentar helt oväntad. Jag tror inte att de inser hur mycket vi tar åt oss. Det försöker jag att tänka på i relationen till mina döttrar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s