Små människor – stora frågor

Vid vårt lilla överstaketetprat undrar grannpojken Alfred var Fixa är och jag säger att hon är i himlen. Då ansluter lille Theo och berättar att där finns hans gammelfarfar också.
-Och min storasyster Klara, fortsätter Alfred. Fast egentligen finns hon i marken, på en minneslund. Vi bara säger ”himlen” för att vi vill tro att de är där…

Dessa underbara, småfotasamtal om stora frågor – jag älskar dem! ♥

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Små människor – stora frågor

  1. Mossfolk skriver:

    Det är ofta så mycket enklare än man tror med de småfotade.
    För något år sedan satt jag med en grupp barn och pratade när ett av barnen plötsligt tog upp det, att det inte längre fanns någon mamma i familjen. Vi hade förvisso väntat ut, samtalat med förälder, specialpedagog och varandra, blivit förberedda, men jag kände mig ändå inte riktigt redo för ett sådant samtal precis just då.
    Jag behövde aldrig vara redo för det blev precis så som du beskriver, nästan alla barnen kände någon som också var i himlen. Och om just det pratade vi, om alla frågor om himlen. Och mitt i allt kommer ett av barnen på: Alfons har inte heller någon mamma!
    Det var ett underbart samtal!

  2. pbloggen skriver:

    Ljuvliga ungar! Jag blir alldeles hjärtevarm, när jag läser såna här små historier. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s