Mitt i?

Femtio år. Mitt i livet.
Men det där handlar inte om åldern, jag vill inte tro att jag ska bli hundra år.
Det handlar snarare om att jag står mitt emellan två generationer och behövs just nu på båda håll. Döttrarna är nyckläckta vuxna, men behöver mitt stöd ändå. Mor och far är åttio plus och behöver mig alltmer.

Jag vill inte att min far ska köra bil mer, han hör nästan inte alls och hans reaktionsförmåga är klart nersatt. Vid flera tillfällen har jag bett mor att överta körandet, men det där är väldigt känsligt. Men just idag sa mor att far faktiskt hade bett henne börja köra igen. Nu håller vi tummarna för att det går bra.

Yngsta dottern är nu närmre mig än på många år. Hon är en liten krigare och resonerar nog något i stil med ”Det som inte dödar, det härdar”. Jag har fått förtroendet att sitta med henne i polisförhör, där hon berättade saker jag annars kanske inte fått veta. Vi har fått lära oss att ett målsägarbiträde är någon som kommer att företräda henne i rätten, efter det hon har varit med om. Själv har hon konstaterat att en advokat kan vara ung, trevlig, snygg och man. Samtidigt! 🙂

Jag är med på alla håll, känns det som ibland. Lyckan är stödet jag har i underbaraste vännen S, som lyssnar utan att döma och mAnnen – han som är där i ur och skur. ❤

Livet är ett lärande.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Bästa livet, Funderingar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Mitt i?

  1. Elisabet skriver:

    Nu är jag ju sextio, men har sett det så många gånger – oftast i geriatrikens väntrum – hur kvinnor (alltid kvinnor/döttrar) sitter där med sina mammor (oftast mammor) och jag ser hur trötta dom kan vara – döttrarna – som utan att dom riktigt förstod hur det gick till, blev liksom dubbla – där fanns mamman och där fanns barnen och kanske tappar man bort sig själv lite?
    Vilken oändlig förmån att vara två såna gånger.
    Tänker jag.

  2. mittilivetochjag skriver:

    Där är jag också snart. Med gamla föräldrar, barn och kanske barnbarn som ska passas. Men just nu är barnen så stora att de klarar sig själva och våra föräldrar är fortfarande de som hjälper oss. Men det kommer att vända väldigt snart tror jag.
    Skönt att du är så nära din dotter. De är ju så frånvarande ett tag.
    Kram!

  3. Nickanlinda skriver:

    Så sant, så sant! Det egna livet får pausa lite, men förmodligen kommer man aldrig att ångra den tid man lägger ned. Stor kram till er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s