Vintersöndag

Det blev en konstig julhelg med mycket känslor.
Julafton firade jag med mina föräldrar, lugnt och ja… lugnt. Det är sorgligt att se hur gammal far har blivit. Väldigt sorgligt. Men det är ju livets gång. Döttrar och barnbarn kom och hälsade på oss en liten stund, de var hos sin far i samma område som mina föräldrar bor. Det var förstås härligt.

På juldagen fick jag vara mamma och mormor, då flickorna kom till mig. Lille prinsen tyckte att snören och presentpapper var snäppet mer intressant än julklapparna. Så är det att vara 1,5 år. Emellanåt tyckte jag nog själv precis likadant. Nästa år hoppar vi det där med klappar, tycker jag. Hmm… barnbarnet exkluderat. Han ska få roliga saker även framöver. 🙂
Snöros

Hör ni, det här med att vara ”vuxen” och skapa nya relationer, det är inte helt friktionsfritt. Mina barn och andras ungar tex. Jag ser hur pressad mAnnen blir när hans dotter kommer hem över helgen och bor med honom. Skillnaderna är så stora i vårt sätt att vara. Jag känner hur lugna jag och mina flickor är i jämförelse och när vi tre kommer på kant med varandra under Lille julafton-firandet hemma hos mAnnen, väljer mina döttrar att låta det passera. Vi diskuterar det hela när vi kommer hem i stället. Moget och respektfullt, och det tackar jag mina flickor för. Så hanterade inte mAnnens dotter en liknande situation, utan blev väldigt utåtagerande och tjurig. Tråkigt!
Isbrygga

Jag tror att det blev för mycket av det hela för min käre livskamrat, eftersom han plötsligt valde att dra sig undan fullständigt i lördags. Självklart får man göra det, jag är den förste att säga det. Men man gör sig inte onåbar utan förklaring. Själv får jag obehagliga vibrationer av det. Då skramlar det bak i ryggsäcken och hela mitt system minns de gånger män/niskor stängt mig ute. Det är ett jävla sätt, helt enkelt. Terriern i mig vaknade den här gången, förr kunde jag åka hem och lägga mig i fosterställning och skaka. Det är slut med det.

Igår åkte vi till havet tillsammans, jag och mAnnen. Promenerade, andades krispig vinterluft och pratade om helgens berg-och dalbana. Vi drack varm choklad och lovade varandra att inte stänga varandra ute fler gånger. Det finns ett vi och det blir allt starkare.

wpid-2014-12-28-16.27.31.jpg.jpeg

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Vintersöndag

  1. Maria skriver:

    Du är så bra!

  2. Corleonia skriver:

    Åh, jag fick ont i hjärtat, men så bra du/ni löser det. Prata – inte stänga av/ute. kram!

  3. Elisabet skriver:

    Och jag tycker om att läsa här, just för att du är ärlig. Kram på dig.

  4. pysbloggen skriver:

    Tänk vad bristen på kommunikation kan ställa till det. Skönt att det löste sig.

  5. WoW skriver:

    Ja om man talar om hur man vill ha det och känner så är det ju mycket lättare att lösa. Att gissa är svårt…

  6. Ylva Åkerstrom skriver:

    visst är det sorgligt med föräldrar som blir gamla, även om det är livets gång…

    Känner så väl igen det där med andras barn, hur det kan skilja i beteende, konflikthantering, värderingar, ja allt… Jag är ibland tacksam över att jag, kärleken och våra barn inte bor ihop, då hade det nog förstört alltihopa… Och så får jag skuldkänslor för att jag tänker så…

    Och det där med att bara dra, usch och fy, vill aldrig mer vara med om det. Bättre att prata ut om det som vuxna, som ni gjorde. Skönt att det löste sig

    • pbloggen skriver:

      Ylva – javisst kommer skuldkänslorna smygande i kulissen. Vi bor ju inte heller ihop, det känns helt ok. Nu är alla våra barn vuxna, men det kan krocka ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s