”Alla andra”

Plötsligt står det så klart för mig. Som om hjärnan lyses upp av en gigantisk lampa.

Min verklighet finns i mitt huvud. Där bor inte hela din verklighet.

Jag berättar om mitt liv och skäms för att det inte är så jävla perfekt som ditt. Du lyssnar, kommer med snällord. Men du berättar för fan inte hela din sanning! Jag sitter med åsnehuvudet och ångestklumpen i magen. Jag har misslyckats som kvinna. Jag är värdelös som förälder.

Jag tar mig upp. Kämpar. Gråter. Blir ovän med de som är viktigast. Och jag låter skammen sjunka längre in i mitt medvetande, men den försvinner aldrig.

Plötsligt berättar du om dig och din verklighet. Paralleller. Jag var inte ensam, du gick bredvid med ditt elände, din uppgivenhet. Men du pratade aldrig om det!

Idag känner jag mig ärlig. Tuff som en bandyboll.

Måtte jag ta den här insikten med mig. Alla har sitt. Det är inte bara jag som har mitt. Skillnaden är att jag blottar mig.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till ”Alla andra”

  1. Maria skriver:

    Så är det ju! Vi människor har mer lika liv än olika men vi förmedlar det på olika särt

  2. pysbloggen skriver:

    Alla har sitt, men pratar inte alltid om det, vilket är en gåta för mig. Jag vill prata, men kände mig ofta ensam i det. Ofta delade andra min situation eller hade liknande erfarenheter, men hade valt att bära det (jobbiga) inom sig. Jag begriper det inte. Men visst kan jag fortfarande ha svårt att prata om vissa saker, det är en del av det bagage jag fått med mig.

  3. irrhönan skriver:

    Käraste P. ”Alla tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig. ”
    Det är modigare att blotta sig än att gå runt på ytan.
    Kram!

  4. Tror att alla har sina funderingar, brister och ”spöken”. Är man tyst så är man ensam. Vågar man dela så kan man hjälpa, stötta eller trösta varandra.

    Härlig känsla du har idag…”tuff som en bandyboll”. 🙂

  5. Corleonia skriver:

    Jag har genom åren lärt mig ”dela mitt”, även om det inte är något unikt på något vis, men jag får kloka ord tillbaka av de som läser mig, och det är tacksamt.

    Människorna är olika, en del lyssnande, en del talande – vilket är tur kanske för annars skulle vi tala i munnen på varandra och ingen som lyssnar 🙂

    Önskar dig en fin dag du ”tuff som en bandyboll”. 😀

  6. lenaikista skriver:

    Exakt så är det! Men jag har ofta haft turen att få ta del av andras liknande erfarenheter, om jag öppnat mig först. Och det gör en enorm skillnad.

    Tydligast blev det när jag insåg att vi skulle skiljas efter 30 år. Jag blev jag helt i chocktillstånd – det var alldeles tyst i huvet. Eftersom jag ju inte funkade särskilt bra måste jag tala om det för dem jag på olika sätt jobbade ihop med. Utan förväntningar på stöd, bara f a förklara min okoncentration.

    Männen på jobbet sa något vänligt medkännande, en sa: “Om du vill kan du prata med NN, han har ju också gått igenom detta.” Helt OK, vad jag förväntat.

    Men kvinnorna! Även de jag knappt kände delade med sig av sin situation eller erbjöd sin hjälp. Inte mångordigt, utan bara kort, men ärligt. Och det här var ju inte vänner, egentligen. En var t o m i samma situation, vi fick mkt stöd av varann sen. (Men jag vet inte om hon talat om det om inte jag berättat först…)

    Och det gjorde en ENORM skillnad. Innan dess såg jag bara idylliska familjer vart jag såg, alla var lyckade utom jag (fast jag i huvet visste att det var fel.)

    Men då lyfte jag.

  7. Eva Sw skriver:

    Jag skulle nog explodera om jag inte fick prata och skriva om hur det är, verkligen är, inuti inte bara på ytan. Det är härligt att du delar med dig i din blogg av Livet. Fruktansvärt att behöva gå omkring och hålla masken hela tiden medan det är kaos och sorg i kroppen och knoppen

  8. Glada gumman skriver:

    Jag tror att mycket kan handla om tillit. Jag berättar inte allt för alla, vara för dem jag har förtroende för och som jag vet kan lyssna, ja verkligen lyssna. Dessa personer växer då inte på trän direkt.

    Därför är nätet ett bra forum, framför allt i egna bloggar. Där får vi ”prata till punkt” och förhoppningsvis så kommer det inte bara ett glättigt ”det går över” eller liknande utan de personer som förhoppningsvis kommenterar har tagit sig tid till att läsa och begrunda innan de svarar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s