Hur blir man kär?

Frågan dyker upp i förbifarten, i en blogg nära mig och jag börjar fundera.

Passion, pirr i magen, knäsvaghet. Är det de säkra tecknen? Ja, garanterat är det så för många.

Det slår mig nu när jag skriver, att det oftast är soloflygare som beskriver upplevelsen så. Själv har jag en underbar relation, med en härlig man. Men jag har aldrig tappat balansen när han har kommit gående. Jag har inte förlorat aptiten av nervositet inför honom. Däremot så saknar jag honom när han åker hem till sitt, även om jag uppskattar mina ensamstunder. När jag ser honom blir jag glad och varm inuti, i hans famn andas jag lugnt.

Första gången vi sprang på varandra kände båda ”här är något”. Vi gick tillsammans genom Malmö den där sensommarkvällen, då mitt ”sällskap” förirrade sig bort i öldimmor, förtvivlat sökande efter något annat, någon annan än mig. Gallerinatten bjöd mig och mAnnen på estetiska upplevelser och happenings. Men idag tror jag faktiskt att vi mest var nöjda av att ha hittat varandra.

Sakta men säkert fann vi varandra, och det var så enkelt. Precis som jag vill ha det nu. Jag känner mig trygg och vågar prata om saker som känns konstiga. Inte en gång har jag varit rädd för att mAnnen ska lämna mig eller ställa till en scen för att jag vill prata om något. Vi fungerar ju inte så, varken han eller jag.

Det jag tänker är att det kanske finns de som missar kärleken, för att de förväntar sig mer himlastormande känslor på en gång. ”Finns inte de känslorna, så är det inget.” Jag påstår att det visst kan vara något stort på gång, även om man bara trivs tillsammans.

Så är kärleken för mig, den ser säkert annorlunda ut för dig.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Hur blir man kär?

  1. Maria skriver:

    Tack! Det var upplysande att läsa och man blir aldrig för gammal för att lära om 😉

  2. MtM skriver:

    Det varf en bra beskrivning av hur det var även för mig, det var inte fyrverkeri och trumpeter. Det växte fram så sakteliga !

  3. Finurliga Fridolina skriver:

    Såklart kan det se olika ut. Ert möte låter i mina öron fantastiskt. 🙂

  4. lenaikista skriver:

    Just det där självklara känner jag så väl igen. Jag som alltid funderar o tänker så mycket tyckte själv att det var konstigt: Inget funderande, inga beslut, det var bara självklart. ”Det är du och jag”, som Emil sa till drängen (utan andra likheter! ;).

  5. pysbloggen skriver:

    Jag tänker att du har rätt, men att det inte är så för alla. Jag kan fortfarande få glädje-il i magen när jag ser maken,. Jag vidhåller dock att om man behöver fråga (om man är kär) så är man det antagligen inte .

    • pbloggen skriver:

      Självklart är det inte så för alla.
      Jag lever efter övertygelsen att jag inte måste få andnöd, inte ens i början, för att det ska vara rätt. Precis lika säker på att det inte är ”rätt” om man måste stöta och blöta sitt förhållande, när man kommit en bit in i det. Kanske är jag bara bekväm? Idag är jag ju trygg i mig själv och ska det ”klyddas” en massa, då har jag det bättre med mig själv. Ensamheten skrämmer inte längre.

      [klydda: skånska för göra något onödigt svårt] 😉

  6. lenaikista skriver:

    Roligt hur många varianter det finns. Jag har pirr också, men ett ”onervöst” pirr. Om min man lägger handen på min axel känner jag att det är hans hand, även om jag inte ser honom. O det känns i hela kroppen. Efter 16 år..

    Sen är jag ju mycket för att stöta o blöta, vid behov. Så att det blir ÄNNU bättre – o det blir det. 🙂 Men det är jag det. (Ja, han håller med, faktiskt!)

  7. Ko skriver:

    Precis så är kärlek även för mig!!

  8. Chili skriver:

    Jag lär mig 😉
    Förhoppningsvis ….

  9. WoW skriver:

    Det ena behöver väl inte utesluta det andra tänker jag…

    • pbloggen skriver:

      Absolut inte. Men många gånger beskrivs kärlek just så och det kan vara lätt att förledas till att tro att det inte är bra nog, om de där komponenterna saknas.

  10. Corleonia skriver:

    Jag känner nog att jag ”hittat hem”. Tryggheten. Värmen i hjärtetrakten, när man ses – glädjen i ögonen!
    Det är olika förstås – känslor är svårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s