Korrektheten, samvetet och verkligheten. 

Ibland kolliderar de, de där små komponenterna som ofta är närvarande i livet. 

Jag vill ju engagera mig i Röda korset, men sitter i budgetmöte med bostadsrättsföreningen när det hålls informationsmöte i stan. Jag vill läsa mer, både skönlitterärt och fakta, men lyckas bara bygga upp boktravar bredvid sängen. Jag vill titta till mina föräldrar oftare och hjälpa mor att handla, men det blir bara telefonsamtal om mornarna.

Jag rensar i frysen och inser att vi klarar oss ett bra tag framöver. Visst är jag medveten om mina matval, men får dåligt samvete bland för att jag fortfarande äter animaliskt. 

Jante, Dante, Luther eller vem det nu är som sitter på min axel; lyssna nu:

Jobbet suger energi ur mig just nu, jag har roligt och kämpar på, men depåerna töms sakta. Oron för far som blivit sämre igen och för mor som verkligen vill klara sig själv, tar också kraft. 

Såhär på höstkanten läggs hjortkött in i frysen. Djuret har strosat i naturen, långt från datoriserade stallar och antibiotikakurer. Men det är dock ett djur. Ja, jag vet. Ikväll får hjorten sällskap av en gås, som mor har beställt till den årliga Gåsamiddagen. Ja, vi är skåningar. Räcker det som förklaring? Mors uppgivna röst ringer i öronen ”Det får vara så med gåsen i år, jag avbeställer den. Jag orkar helt enkelt inte.” Så fasen heller, tänker jag. Middagen hålls här hemma, gåsen fixar jag och mAnnen får hämta hit våra gamla föräldrar. 

Jag vill vara ledig och hinna ikapp mig själv. Plantera liljekonvaljerna och snöklockorna som jag fått av svärmor. Läsa de där böckerna och gå promenader och sparka upp brandgula löv med mina blommiga kängor. 

Egentligen så lever jag ett bra liv och har ett inre lugn, när jag pratar med mitt förnuft. Jag kanske ska nöja mig med det och se framemot morgondagens yoga och helgens Köpenhamnstripp? Det kanske räcker? Jag kanske räcker som jag är? Trots allt…

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Korrektheten, samvetet och verkligheten. 

  1. Att prioritera upp saker är lättare än att prioritera ner saker. När mitt liv är sådär så planera jag inte mer än en vecka i taget. Högst. Ibland parkerar jag nästa veckas grejer tills på söndag (exempel) och bestämmer mig för att det där planerar jag då, inte nu. Så där håller jag på hela tiden för att skapa mig andrum här och nu. Ska jag hela tiden vara som Charles-Ingvar i Jönssonliga så blir man ju knäpp.

  2. Maria skriver:

    Klart att du räcker som du är. Parkera det dåliga samvetet på en långtidsparkering.

  3. livsglimtar skriver:

    Tycker jag ständigt delar mycket av dina känslor och jag har inget jobb som tröttar ut mig, jag har en sjuk kropp som intetgör mycket av det som hjärnan tänker att jag vill. Nej, jag orkar inte serva min mamma, hon är oftast piggare än mig och har fullt upp hela dagarna med allt hon roar sig med, vilket borde vara sånt som jag roar med med. Samma på landet i helgerna, bofasta grannar fikas det med och jag säger i klartext att jag inte orkar det här vanliga, ”nu är det min tur att bjuda på middag, fram och tillbaka i bjuda racet”. Har ännu inte bjudit tillbaka på den trevliga middagen, så har jag det hängande runt halsen som dåligt samvete, att inte orka och ibland inte vilja umgås är rätt besvärligt. Jag vill oftast bara vara och det verkar vara bland det svåraste som finns …

  4. irrhönan skriver:

    Du hinner det du hinner, och det du inte hinner det hinner du inte. Så enkelt är det. Det dåliga samvetet kan vi inte använda till nånting, jag övar själv med att slänga bort det. Kanske borde man istället ta tio minuter om dagen till ”tänka till tid” och där släppa fram de energiätande tankarna, bara för att erkänna att de finns och för att under dagens övriga minuter kunna säga ”det är inte tid till dig just nu, tanke, du får vänta till det är tanke-tid”. Hursomhelst har jag mediterat ett par dagar nu, oj, så det hjälper.

  5. Tomtan skriver:

    Tänk om man orkade med allt som man vill göra + att jobba……..

  6. pysbloggen skriver:

    Visst räcker du! Fast nog kan det vara svårt att hinna ikapp sug själv.

  7. Znogge skriver:

    En Köpenhamnstripp är sällan fel och kan ge lite guldkant åt tillvaron. Visst räcker du till för ingen av oss är mer än människor…

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s