En, två eller kanske flera?

Jag har en älskare, berättar hon för mig. Nyheten gör mig inte särskilt förvånad, jag jagar inte ens upp mig. Moraltanten inom mig fortsätter med det hon håller på med just då. Kanske virkar hon mormorsrutor, kanske krusar hon band till örngotten. Jag möter nyheten med tystnad, men plötsligt hör jag mig själv säga: det kanske inte alls är meningen att vi bara ska vara två? Vi mår kanske inte alls bäst av att vara så monogama som normen säger? 

Det är ett bra tag sedan det här utspelade sig, men jag har tänkt på det till och från. Var och en gör som den vill och vi ska trivas med våra liv. Jag mår bäst av att veta att jag är viktig för min partner, kanske tom viktigast. Ämnet otrohet aktualiserades i annan blogg igår och jag tänker vidare för egen del. Nej, jag vill inte dela partner med någon annan. Inte fysiskt, hur generös jag än anser mig vara. Själv nöjer jag mig med att ha sex med en man ”åt gången”. Jag funkar så. Levde annorlunda en kort period i livet, men det var inte min grej.

De djupa, innerliga samtalen då? Ja, de vill jag ju helst ha med min partner, även om jag har vänner som jag också pratar med. Där har könet betydelse, känner jag när jag skriver. Jag delar förtroligheter med kvinnor. Kan jag tänka mig att göra det med en man också? Det känns på något vis som om det är en skillnad där… Hm?

Jag tror på öppenhet och avskyr ”spel” och skulle bli förtvivlad, om min älskade körde dubbelt. Just här är nog kärnan till hur jag tänker – ärlighet. Naturligtvis finns det förhållanden där man är öppen mot varandra att man träffar mer än en partner och då är det ju ok. I min lilla värld.

Det här har vi pratat om, jag och mAnnen, och vi resonerar likadant båda två. Skönt! 🙂

*P*

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till En, två eller kanske flera?

  1. Maria skriver:

    Jag tror att det viktigaste är att man inte fördömer människor som väljer ett annat sätt på samma gång som det är viktigt att för egen del följa den inre kompassen

  2. surridurr skriver:

    Håller med dig här förutom en sak. Nära vänner man verkligen kan prata med om allt är såklart ens partner, samt några av de innersta vännerna, men det har ingen betydelse om det är man eller kvinna. Kram

  3. pysbloggen skriver:

    Jag tror det beror på människan, men i grunden håller jag med dig.

  4. Corleonia skriver:

    Att komma i andra hand eller ännu längre bort känns trist. Helst vill man vara älskad och ha trohet.
    Men visst – livet kan komma emellan och då tänker jag att jag hoppas att ärligheten står bi.

  5. irrhönan skriver:

    Utan otroheten hade jag inte varit den jag är idag – på gott och ont. Undrar om jag någonsin orkat eller vågat skilja mig utan han som kom emellan och fick mig hitta styrkan i mig själv att göra det jag gjorde.

  6. Chili skriver:

    Undrar om det kan vara olika skeden i livet? Men i grunden håller jag med dig ”en i taget”. Sen är ju frågan om hur långa tag det rör sig om 😉 Och goda vänner kan man inte ha för många av oavsett kön!

  7. lenaikista skriver:

    Olika människor vill olika i olika skeden. I mitt första äktenskap tror jag inte ens jag kom på tanken att försöka ha såna samtal med min man som med mina väninnor. Mellan äktenskapen gjorde jag små försök att leva annorlunda, ha manliga vänner, lättsam sex etc. Var inte min grej.

    Min nuvarande man skrev jag ju till innan vi träffats, så samtalen blev kärnan i vår relation.
    Så idag skulle jag nog inte vilja ha det jag kämpade så hårt för i mitt första äktenskap. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s