De små sammanhangens kvinna

Jag trivs inte i stora sällskap, slipper jag gå på jättefester så är jag nöjd. Mingel är inget för mig, pratande för pratandets skull har jag aldrig riktigt förstått mig på. Då är tystnad behagligare. Ibland önskar jag att jag kunde glida runt och vara intresserad av okända människor och ställa begåvade frågro. Frågor typ ”och vad sysslar du med?” och få höra det kittlande svaret om vilket företag personen i fråga representerar och vilken position hon/han har. 

Ni hör att jag raljerar. Men jag trivs bättre i små sällskap, där nära samtal kan uppstå, där man pratar med varandra av intresse. Vet inte hur de här tankarna kom till mig, så är det ju ibland. Kanske hänger det ihop med något blogginlägg om avsaknad av ”riktiga samtal” som jag läste om häromdagen. Spontanmöten över en kopp kaffe, där man kan se varandra i ögonen och bli varm i hjärtat av ett leende. Var tar dom vägen, de där stunderna? Håller vi på att tappa bort dem till förmån för umgänge i sociala medier?

Varför är vi här? Varför berättar vi så mycket på Facebook, instagram och i bloggar? ”Förr” som inte alls är så långt borta, ringde vi varandra och frågade saker och fick höra hur vänner mådde, vad de gjort i helgen osv. Jag vet inte om vi så ofta berättade vad vi hade ätit… 😉

Det är nog lättare att åka med i utvecklingen och göra ”som alla andra”, än tvärtom. Jag har ofta tankar om ett mellanting och det är ju bara jag som kan styra mitt liv. Nu är det kanske dags för mina vänner att ducka, för nu är jag sugen på att träffas och sitta ner vid samma bord, gå bredvid varandra i skogen och diskutera filmen vi precis har sett tillsammans.

Och ”nej, det ena utesluter inte det andra”, men min tid räcker inte till för allt.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till De små sammanhangens kvinna

  1. Maria skriver:

    Jag vet bara att för egen del har jag aldrig varit den som ringt och frågat om saker och ting så jag umgås nog mer nu än förr. Jag fikar däremot mindre med folk på stan men det har nog mer med arbetstiderna att göra än något annat. Jag är oerhört tacksam över sociala medier – passar mitt sätt att vilja umgås på helt perfekt.

    • pbloggen skriver:

      Ja och det är ju perfekt. Själv är jag en ”hemma hos-människa”, tycker om när vänner kommer hem till mig och uppskattar att hälsa på hos folk. Jag är väl helt enkelt bekvämast i hemmamiljö. Just därför ska jag göra tvärtom i kväll, umgås ute i Malmökvällen. Nöjer mig dock att göra det med EN vän, så jag blandar. 🙂
      Arbetstiderna väger ju tungt i det sociala livet, själv har jag alltid jobbat måndag-fredag, 9-5. Barnens far jobbade skift, så det fick styra det sociala livet under många år. Men det var ju innan internet.
      Sa du nåt om att vi är gamla? B-)

  2. Sofia skriver:

    Det personliga mötet går inte att jämföra med något annat. Det är magiskt!

  3. WoW skriver:

    Skulle jag begränsa mig till att bara umgås IRL skulle jag vara otroligt ensam vid det här laget eftersom jag flyttat ifrån flera sammanhang och mina bensinräkningar skulle vara skyhöga, varje helg skulle vara uppbokad med långa resor.
    Nu kan man dels umgås med ”alla” på en gång, samtidigt som man lagar middag osv
    Visst är det viktigt att träffas och de som är i närheten träffar jag med jämna mellanrum, även de som bor långt borta dåd och då ju.

    Dessutom är ju telefoni numera ett par stora kliv tillbaka i utvecklingen av någon outgrundlig anledning där man knappt hör varandra längre pga dålig täckning… 😦
    Med dottern kan jag nästan bara prata via scype numera för våra telefoner går inte ihop alls…
    Om jag behöver prata med flera samtidigt är det ju ursmidigt med messenger, man kan skicka bild om det blir otydligt
    Jag älskar sociala media, som komplement till mötet i verkligheten ❤

  4. pysbloggen skriver:

    Jag håller med dig om stora sällskap, i sällsynta fall kan det vara kul. I övrigt är jag inte heller någon telefonmänniska, men det var jag förr, innan barn och sånt.

  5. lenaikista skriver:

    Mingel är ju helt obegripligt för mig. Jag kan vara trevlig o social i ”stora” sammanhang (tror jag i alla fall…;) ), men det innebär – även – en prestation (-pust, det gick ju bra! liksom). Förr kunde jag sitta lääänge i telefon, men det gillar jag inte längre, märker jag. Vet inte varför.

    Riktiga samtal är vad som gäller för mig o det tycker jag funkar förvånansvärt bra på nätet. (Nu gilllar ju jag att skriva också.) Där kan dessutom kontakten bli så tät man vill, fast man
    som jag är lat… De enda jag IRL nånsin träffat dagligen var ju jobbkkompisar o familj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s