Rekyl

Sitter i soffan och smälter intryck efter en härlig skärgårdshelg. Tittar på foton, kollar lite på Facebook. Plötsligt är den där igen, känslan av utanförskap. Den träffar med full kraft, hand i hand med förvissningen om att jag är kontaktsökaren, den som tar initiativ. Vad vore jag utan min drivkraft att hålla kontakten med folk? En ensam om patetisk P? Skitsnack att folk uppskattar att jag hör av mig. F*ck!

Nåja, den släpper väl snart igen, dumkänslan. 

*P* ersona non grata

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Rekyl

  1. irrhönan skriver:

    Du, så är det inte.Känslan är så, och den går över. Men sanningen är det inte.
    Och vi ska ses – och det vill vi båda. 🙂 Och gudskelov för dig som håller fast och skriver underbara sms och lyfter en när man inte orkar själv. Hjärtevarma P, vi älskar dig, din toka.

  2. gunnardeckare skriver:

    Jag kan känna så där ibland men det brukar gå över. Finns så mycket att glädjas åt som väger tyngre

  3. lenaikista skriver:

    Jag tror alla kan känna igen känslan. Jag vet att jag kan. Ibland.

  4. WoW skriver:

    Sådär tror jag det känns för många, jag känner ofta så i alla fall.
    Tar aldrig för givet att jag är önskad… men så tar någon annan kontakten ibland och då tänker jag att kanske de gillar att träffas ändå 😀
    Annat är det med hundar där är det ingen tvekan om att man är omtyckt 😉

  5. livetslimbo skriver:

    Jag är själv rätt dålig på att underhålla vänskap till vardags och blir väldigt glad över att mina vänner inte alltid är likadana. Puh. Men jag försöker bli bättre.

  6. Maria skriver:

    Vad vore jag om folk inte var så bra att hålla kontakten med mig?

  7. MarveW skriver:

    Jag har fått tipset att tänka ”Just nu har jag en tanke om utanförskap”. Dels att det är en dum tanke, inte en känsla, dels att den är just nu och kan vara borta snart igen.

  8. Maria skriver:

    Tänkte på det där i natt när jag inte kunde sova, att jag aldrig hör av mig till folk som lever i parrelationer för dom verkar ändå så upptagna av sitt ändå. Dina vänner kanske tänker så? Eller är det umgänget med andra par som saknas? Att andra umgås parvis men inte du? Sen får man ju alltid olika roller genom livet och människor du känner kanske är trygga med att du är den som söker kontakt.

    • pbloggen skriver:

      Vet inte vad det beror på faktiskt. Men jag är ju fortfarande Pernilla, en egen individ.
      Tråkigt om jag suddats ut pga att jag blivit tvåsam. 😕

      • Maria skriver:

        Det är nog mest för att folk i par inte har samma tid och lust att ses på samma sätt. Livet förändras ständigt. Du är nog inte utsuddad utan mer uträknad. Du har lixom sitt liv nu. Såvida det inte är andra som oxå lever i par som ”glömmer” bort dig?

  9. pysbloggen skriver:

    Jag förstår dig precis! Stundvis har kag den känslan. Jag försöker som Marve tänka att den här känslan kom över mig nu, den känns så här och det kommer att gå över. Du är den bästa P som finns, glöm aldrig det!

  10. Znogge skriver:

    Så kan vi nog alla känna men oftast är det ganska så snabbt övergående. Tack och lov!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s