Svårpratat

Lille guldklimpen, egentligen inte så liten längre. Lång som ett ösregn snarare och fyra år i söndags. Litet kalas med ceasarsallad, spenatpaj och jordgubbstårta. Han älskar mat, mitt barnbarn. Killen med gränslös energi och något lite annorlunda som jag inte kunnat ta på. Autism/adhd säger de som förstår. Krampont i hjärtat fick jag av de orden, precis som jag får när den lille påverkas av medicinen som just nu provas på honom. Han bor här hemma tillsammans med sin mamma nu, vi kör lite generationsboende ett tag. Min fantastiske sambo blir i mina ögon ännu mer fantastisk när han rastar den livlige killen med cykling och fotboll och där emellan backar upp min dotter. Han hjälper hennes pappa som inte längre har kvar sin forna ork och styrka. 

Vi tar en dag i taget här, det är visst så man äter en elefant – bitvis. Jag tappar sugen och humöret emellanåt, ställer frågan ”varför”. På den finns inget svar. Nu ser livet bara ut så här och det är härifrån vi går framåt. 

Jag förundras lite över hur svårt det är att prata om det här, nästan som en skamkänsla. Märkligt. Det går bättre för varje dag dock, jag lär mig jag också. 

Texten får inget flyt ikväll, blir kanske så när det känns jobbigt i hjärtat? Tog en liten tur i trädgården innan jag började skriva, njöt av mina rosor. Glad för det lilla och enkla i livet.

Lilla Astrid Lindgren har slagit ut


*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Svårpratat

  1. pysbloggen skriver:

    Lång som ett ösregn, jag älskar dina uttryck.Och ja, många upplever att det är tabu att prata om vissa saker. Jag har alltid varit öppen med vad vi har för diagnos, hur det påverkar oss och vad vi gått igenom. Reaktionerna har varit och är olika, men att låta bli att prata om det finns inte. Det finns ingen skam i detta, och att prata om det har hjälpt mig mycket.

  2. Anneri skriver:

    Vacker ros och en fin text om en pigg liten kille som alldeles uppenbart har en familj som bryr sig runt honom. DET är guld värt!

  3. MarveW skriver:

    Läser och det gör lite ont att läsa. Absolut ingen skam. Vill ju att den lille ska få ett så bra liv som möjligt och att ni får den hjälp ni behöver.

    • pbloggen skriver:

      Jag ska skärpa till mig å den punkten och det hjälper faktiskt att både skriva och prata om det. 🙂

      • MarveW skriver:

        Jag tänker att man behöver ”träna” lite, både för att skriva och prata. Det saknas många bra ord för att beskriva som det verkligen är, avdramatisera och se att det faktisk är en liten krabat som behöver stöd för att få ut mer av livet.

  4. Maria skriver:

    Jag vet inte varför du känner skam? ”Autism/adhd” det är bara ord, det är inte personen. Är det kanske oron för framtiden? Att alla inte alltid kanske kommer att vara så snälla?
    Han har ju fötts in i precis rätt familj. Vilken tur han har!

    • pbloggen skriver:

      Skam är en märklig känsla och borde vara portförbjuden, åtminstone när man inte bjudit in den för att man gjort nåt helt galet.

      • Maria skriver:

        Det är väl ett tecken på att man är människa som gör att den bara kliver in inbjuden

  5. WoW skriver:

    Förstår dina reaktioner men precis som en elefant så ska nog alla bitarna gå ner till slut. Jag känner lite så ibland med den opererade hunden även om det inte är något barn och därför inte alls jämförbart på något sätt! Men skamkänsla över det jag absolut inte kan hjälpa eller har någon del i att det hänt och att det händer ytterligare en gång. Så med et menar jag att känslan av skam kan komma utan att man bjudit in den alls
    Kram till er och tur för ditt barnbarn att han har en så fin familj som stöd, med god mat dessutom ❤

  6. Nickanlinda skriver:

    💚

  7. ylva akerstrom skriver:

    I skolans värld och i min bekantskapsvärld finns många barn med diagnos, i spektran – en skalor där det kan se jätteolika ut beroende på omgivningen och allt möjligt, ingenting konstigt, hoppas din skam-känsla försvinner ❤️

    • pbloggen skriver:

      Ja, det hjälper ju inte att känna så och redan nu lättar det. Prata om det, skriva om det. Ta reda på fakta och lära sig hur vi ska hjälpa den lille, det är det som är det viktiga nu.

  8. livetslimbo skriver:

    Vi liknade sonen vid en tårta där kanske en bit är hans diagnos. Sonen var ju sonen såväl före som efter diagnosen. Ni kommer alla gånger hitta bra verktyg för att hjälpa gullungen med utvecklingen.

  9. Znogge skriver:

    Det sista du ska känna är i alla fall skam utan var stolt över ditt barnbarn som han är. Det finns dessutom många goda verktyg och han utreds i god tid. Jag möter flera av dem barnen i skolan och det är härliga ungar var och en på sitt sätt. Men ibland kan det ta lite tid innan allt faller på plats.

    Kram

  10. miatankar skriver:

    Vi människor är så olika, en del har ingen skamkänsla för någonting, andra har det för sådant det inte finns någon anledning att skämmas. Autism finns i väldigt många grader. Allt ifrån lindrig som de som vuxna lär sig leva ett bra liv med, andra som lever helt i sin egen värld. Er lille kille tillhör inte den sistnämnda gruppen. Livet blir inte alltid som man trodde, men det kan bli bra ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s