Det är som det är

Hon ringer precis när jag är på väg. Jag är nog ofta det – på väg.

-Jag ska bara fråga en snabb grej, så du kan komma iväg till yogan, säger hon. Jag berättar att terminen är slut och att jag bara ska till biblioteket med försenade böcker.

Hon frågar det hon undrar över, sedan kommer resten. Det där som hon annars försöker hålla för sig själv, eftersom det påverkar mig så. Kaoset som råder så fort hon vaknar på morgonen. Sonen som inte vill och skriker och slåss. Hur hon kämpar för att möta honom och vända hans ilska och oro. Om energin som rinner av henne och hopplösheten som en ständigt gäckande skugga.

-Jag vet inte vad jag ska säga, jag har inga råd att ge dig, säger jag. Ledsen… men jag måste cykla till biblioteket nu innan de stänger. Det är en timme kvar tills dess…

Lastar cykelkorgen full av böcker och ängslan. När jag kommer in bland böckerna vågar jag knappt andas, det känns som om jag ska gå sönder. Jag låter blicken följa raderna med namn och titlar, men ser inte. Plockar en bok här och en där. Står i lilla rummet med biografier, dit in brukar jag sällan gå. Kommer ut i sällskap med Tove Jansson.

I affären mitt emot biblioteket möter jag en vän från tiden på ridskolan.

-Du är tillbaka nu, säger jag, det var några veckor sen.

Då berättar hon om hur hon tillbringat flera veckor på hospice hos sin mamma. Hur det var att sitta där och se livet försvinna.

Var och en har sitt. Överallt och hela tiden.

Kommer hem, lägger upp bokhögen, trycker in salta S i munnen och börjar läsa.

*P*