Det rullar vidare…. livet alltså

Jag har länge funderat över det där med vad jag gör av tiden. Vad som är viktigt, vad som får mig att må bra. Det är ingen hemlighet att jag inte älskar mitt arbete, ändå är jag där åtta timmar, fem dagar i veckan. Självklart är jag tacksam att jag faktiskt har ett arbete, inte tu tal om det. Men arbetet har förändrats, eller är det kanske jag? Oavsett vilket så känner jag allt oftare att jag inte ”passar in”, jag gör inget bra jobb längre. Inte för att kunderna klagar, det händer sällan. Det är bara det att arbetsgivaren vill annorlunda, lagar och regler snöar in över verksamheten och gör den än mer tungrodd än tidigare. Inuti mig brummar en stress…

Rent privat finns det saker som tuggar och gnager på mig. Jag gör vad jag kan för att stötta och hjälpa där jag kan. Numera handlar jag till föräldrarna varje vecka, ringer ringer till mor lite då och då för att pigga upp och för att få henne att tänka på annat än de fyra väggarna i lägenheten.

Jag och mAnnen är stödfamilj till Lille Prinsen, en helg i månaden är han här. Det låter inte mycket kanske, men det tar hårt på mig. Han ger mig många härliga skratt, men när han går i baklås börjar mina tankar snurra så intensivt. Hur ska det gå för honom framöver? Hur ska hans familj orka? Vad kommer han att känna den dag det går upp för honom hur svårt mycket har varit runtomkring honom? Vad vet han redan idag om det?

Kanske skulle jag jobba lite mindre? Få tid till återhämtning? Den tanken har funnits länge och så kom då dagen som avgjorde för mig. Barndomsvännen drabbades av helvetessjukdomen igen. Nu stannar den i hennes kropp för alltid. Hur länge är ”alltid”? Jag ansökte och fick beviljat tjänstledighet med tio procent, numera är varannan måndag min.

Redan på fredagkvällen lugnar jag mig med att ”du har TRE lediga dagar framför dig nu”. Igår hade jag en sådan måndag och på kvällen sa mAnnen att ”det märks på hela dig att du har varit ledig idag”.

Helgen då? Tillsammans med prinsen blev den intensiv. Han är skör nu, på förskolan är det svajigt med personalen och det påverkar den unge mannen. Här hemma hjälpte han mig att fixa grönsaker till fredagstacosen (det där var år sedan vi åt här hemma och så gott det var!). Den lågt stående novembersolen avslöjade hur smutsiga fönstren var, så de tog vi oss an tillsammans. Fågelmat rörde vi ihop och hällde i formar, för att sedan hänga ut i trädgården. Han kan vara med på sånt nu, även om jag får hjälpa honom att hålla styr på sig själv. När jag tittade på honom för att varna för det varma kokosfettet, såg han upp på mig ”Jag ska lugna mig, mormor. Jag ska lugna mig.” Älskade unge!

Nu är det tisdag och jobbet kallar. Ikväll hämtar jag barndomsvännen och styr kosan mot vår gemensamma vän vid sjön. Dags för klassträff igen.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det rullar vidare…. livet alltså

  1. Anne skriver:

    Så tråkigt med din vän! Men så bra att du tänker lite på dig själv och skapar tid och utrymme för dig själv!

  2. maria65a skriver:

    Ditt liv pågår hela tiden. Jag tycker att du är bra på att göra val, bra val, viktiga val.

  3. Jag skriver:

    Det tär på en när man känner att man inte räcker till för alla. Så klokt av dig att försöka minska arbetsbördan och prioritera. Er lille prins liknar min systerson som liten. Tänk att han tolkar din blick… tänk om man hade ett trollspö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s