Fyra

Tummen fick en kortisonspruta dagen efter min födelsedag och nu, drygt en månad senare, har jag nästan glömt hur det var att vakna mitt i natten av en tumme som hade låst sig. Gott att det hjälpte!

Funderar lite emellanåt varför jag bloggar så sporadiskt och hamnar alltid i samma förklaring: det räcker med en kanal och just nu är det Instagram. Det hindrar inte att jag saknar skrivandet, men nu är det som det är.

Jag har ett gäng sociala dagar bakom mig, jag är väl rättså social på det hela taget och gillar ju att bjuda hem vänner. Att bli bortbjuden funkar också. 😉

I måndags var mina gamla skolkamrater här, jag hade fixat hälleflundra med kokt potatis, skirat smör och pepparrot. Himmelskt gott! Barndomsvännen är ju inne i en tuff behandling, därför var det extra värmande att få träffa henne. Vi pratade inte om sjukdomen, nämnde behandlingen i förbifarten och började planera en resa till Polen under hösten.

Under vår kväll tillsammans konstaterade vi att vi nu är inne i en ny fas av livet, den med föräldrar som behöver alltmer hjälp och även en annan form av boende. Det är skönt att höra hur andra har det, det känns inte lika ensamt då.

Igårkväll kom ett par vänner över på kvällsmat, upplägget som jag tycker så mycket om. Mat ska ju ätas och då är det trevligt med extra sällskap ibland. Käre sambon hade stekt hjortbiffar och till det fick vi en god sås och massor av grönsaker. Lite sorbet och mina hemmagjorda chokladmaränger (rester från måndagen) serverades till efterrätt.

Ett par timmars prat och skratt, sedan åkte de hem igen. Inga sena kvällar…

Förresten så var jag på möte med mina kontaktombudskollegor i måndags. En bra dag med många diskussioner. En liten promenad i min våriga hemstad, det uppskattar jag alltid. Längtan efter att arbeta där igen blir allt starkare, jag saknar stadslivet.

*P*