Det är över nu…

Minuterna innan jag kom in i rummet där far låg, tog han sitt sista andetag. Jag stannade mitt i ett steg, förstod direkt, men ändå inte. En sköterska tillkallades och konstaterade, sedan gick jag in och satt en stund hos min far. Nu har han fått ro, de senaste veckorna har varit en kamp mot smärta och ångest. Det kändes skönt att få sitta där, stryka hans ännu varma kind och småprata med honom.

Sedan väntade det tyngsta – att lämna besked till mor, storebror och mina döttrar. Jag och mAnnen körde hem till mor direkt. ”Hur var det med honom idag?” undrade hon när hon öppnade dörren. Jag tog henne i handen och ledde in henne till soffan, där jag berättade. Det gick inte att ta miste på lättnaden som kom över henne, vi visste ju alla att det bara fanns en utväg. Mor hälsade på far i torsdags, då hade han väldigt ont och var inte kontaktbar.

Planen var att avnjuta påskaftonen tillsammans med min dotter, hennes familj och mina fina vän A och vi fullföljde faktiskt den. Mor ville stanna hemma, så det fick hon såklart göra. Vännen kom ett par timmar innan familjen, så vi fick en stund för varandra. Vi skålade för far i champagne och pratade om livet.

För första gången gömde jag påskägg i trädgården, till barnbarnens förtjusning. En liten brandmansfigur till min lille prins, små armband och solglasögon till lilla prinsessan. 😊 Liv och rörelse, mat i långa banor. Massor av grönsaker på grillen tillsammans med lamm, inte en sillbit så långt ögat nådde. Det här är den opåskigaste påsken jag varit med om. Påskkärringarna som brukar hänga i mina köksfönster ligger i en låda på vinden, men var?! Jag lyckades inte hitta lådan när jag letade. Det kan bero på att mAnnen har fixat nya hyllor där uppe och dessutom ställt upp kartongen från sitt gamla hem. Jag hade lättare att hitta där när jag bodde ensam. 😉

Igår var vi hos far igen, jag, mAnnen och Äldsta med sambo. Det var fridfullt och fint. Far såg ut att sova och i sina händer höll han påskliljorna vi hade haft med tidigare i veckan. Två små buketter minipenséer hade jag med mig, som vi la på täcket.

Praktiska saker skulle ordnas, begravningsbyrå ringas för transport. Min älskade sambo tog undan fars kläder och pratade med personalen. Själv tog jag hand om min sorg och min dotter. Tänk… för snart två år sedan var jag med när hon födde sin dotter, nu upplevde vi den andra delen av livet tillsammans.

*P*

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Det är över nu…

  1. Corleonia skriver:

    Beklagar sorgen.

  2. ennilas skriver:

    Mitt i en sorg kan livet kännas väldigt påtagligt. Vad är bättre än att fira livet!

  3. Elisabet Nilsson skriver:

    Så fint skrivet Pernilla. Nästan på pricken så där upplevde jag det när mamma dog. Vi kom fem minuter för sent. Hon var ännu varm, men det var så uppenbart att det bara var ett skal kvar. Själva mamma var borta. Och det var också en lättnad. Jaha. Nu var det över. Vi satt i allrummet tillsammans med personalen och drack morgonkaffe och pratade om mamma. Ilona, a som arbetat länge på boendet, kom glad i hågen och skulle börja sitt pass och visste inte vad som hänt ., hon hälsade så glatt. Så såg hon att dörren till mammas dörr stod öppen .., gick in, stod stilla vid sängen där mamma ännu låg i sin säng, ställde sig intill sängen, böjde huvudet i nån slags respekt och gick ut. Jag glömmer det aldrig.

  4. annannan skriver:

    Så fint skrivet. Slutet inramat av påskliljor och vår. En tår rinner här när jag läser.

  5. miatankar skriver:

    En annorlunda påskhelg för dig. Det gör ont när livet tar slut hos en älskad person. Samtidigt kan det kännas bra att det är över. Sköt om er. ♥️

  6. WoW skriver:

    Skönt att han fick ro. Stor kram till dig 🤗💛

  7. MarveW skriver:

    Beklagar bortgången. Du skriver så rogivande och fint där värdighet lyser igenom. Hoppas att ni kan finna stöd i varandra i familjen.

  8. livetslimbo skriver:

    Minns ffe när sonens pappa dog. Jag var på väg dit, bara ett par minuter bort så kände jag jättestark hur vi sa hej då till varann. När jag kom fram var det över. Jag beklagar er sorg. Livet o döden så nära o skört ändå. ❤️

  9. lenaikista skriver:

    Beklagar förlusten. Och känner igen känslan av lättnad från när mamma dog: Nu behöver jag inte oroa mig för henne mer. Det är lugnt nu.

  10. pysbloggen skriver:

    Jag var två minuter bort från min pappa när han dog, det är fortfarande sorgligt att tänka på, även om jag suttit med honom i timmar före. Trösten är att mina döttrar var med honom. Kram till dig 💕

  11. livsglimtar skriver:

    Tänker att ni gjorde rätt som firade livet, är helt säker på att din far hade velat ha det så. Stor Kram i din sorg. ❤

  12. Jag skriver:

    Precis så var det när min mamma dog, hon drog sitt sista andetag just innan jag klev in i rummet. Då hade vi vakat många nätter innan. Så fint du skriver om hur livet och glädjen fortsätter trots sorgen, visst är det en lättnad när ens kära får slippa plågas. Och allt praktiskt kring begravningen håller en i gång. Sköt om dig och de dina! Mina varmaste tankar skickar jag dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s