Gropiga vägar och guppande höfter

Det händer att jag funderar över hur vi människor i allmänhet, och jag själv i synnerhet, fungerar. Jag kan vara sprudlande glad ena dagen, bara för att åka på ändan ner i en formsvacka nästa dag. Rannsakan. Vad är det som fäller mig?

Den här gången är det tanken på ett älskat barnbarn, han med andra förutsättningar än ”den vanlige” sexåringen. Balansgåendet när vi träffas, den gnagande oron att allt kan komma att brisera vilken minut som helst. Jag måste alltid ligga steget före, gärna ett par steg tom. Ändå är det så viktigt att följa honom och inte forcera.

Kan jag inte, en gång för alla, bara acceptera hur det är? Ta in det och leva med det? Jag vet helt ärligt inte hur jag ska komma dit. Prata med någon som kan vägleda mig? Prata i vardagslag är inte så enkelt, bland vännerna skrapar jag bara på ytan. Imorse drog jag iväg ett kort meddelande till en bloggvän, någon som kommer i min tanke och skottlinje, eftersom jag tror att hon kan förstå. ❣️

Tar en sväng ut i mitt pyttelilla växthus, gläds över växtkraften hos tomater och vindruvor. Plockar ett par nävar olikfärgade tomater som jag bjuder mAnnen på. Mina händer doftar tomat, lungorna har fått andas frisk luft.

När jag sätter mig ner vid ipaden igen, ser jag mig själv i den mest oönskade vinkeln. Den alltmer slappa huden, extrakilona. Borde förresten inte huden fyllas ut av vällevnaden?

Kimonon älskar jag däremot, den fick följa med hem från Byron bay. Därunder finns plötsligt höfter, såna som jag aldrig haft. De har åtminstone aldrig guppat förr, det har aldrig tidigare gått att vila händerna på dem.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu, skuggorna är lite väl mörka kan jag tycka. Runt hörnet väntar en famn lediga dagar. Ensamlediga. Mina alldeles egna dagar, då jag vill ta tåget hit och dit i Skåne. Träffa vänner jag saknar, ta svala dopp i havet. Gå på konstutställningar. Besöka far på minneslunden. Just det! Jag har ju en dejt där, med en man med mjuka kramar och känslig själ. Vi ska hälsa på våra fädrar tillsammans.

Men först arbete.

*P*

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Gropiga vägar och guppande höfter

  1. livetslimbo skriver:

    Balans o återhämtning – och var snäll mot dig själv. Man bevöver ha empati för sig själv som för andra ❤️

  2. walkaboutsweden skriver:

    Tycker mig känna igen mig…
    Blir lätt ”sänkt” av orostankar och försöker verkligen att jobba med dem i sådana situationer.
    Märker att oron brukar dämpa sig efter ett par dygn.
    Du och jag har inte samma livssituation, men jag förstår ditt behov av att prata med någon på ett djupare plan.
    Jag tyckte att jag fick bäst stöd i en s.k. självhjälpsgrupp – dvs att vi alla hade samma erfarenhet av ett ”problem” – alla förstod, utan en massa förklaringar – som det ofta annars blir med andra.
    Önskar dig fina dagar!
    Barbro

  3. WoW skriver:

    Jag tänker att när man har en större oro i livet pendlar det mera i humöret precis som du beskriver. Jag är ju också i grunden ”glad” som du och då kommer det mörka mera i snabba dippar på det sättet. Samtidigt ligger det en gnagande känsla i bakgrunden av obehag.
    Hoppas du kan hitta något ställe kanske en anhöriggrupp eller liknande dom walkabout skriver om. 💞

  4. livsglimtar skriver:

    Barnbarnen gör oss så gott, men samtidigt oroas vi över olika saker i deras olika faser av utveckling. Finns det något känt problem oroas man ju ännu mer, du kan ringa till pastorsexpeditionen och höra om de har några stödgrupper eller samtal med diakonissa. Eller till socialkontoret, höra med dem om de har något att erbjuda. Ibland har vårdcentralen kurstor eller psykolog som läkaren din kan remittera dig till.
    Hoppas du hittar prathjälp. Kram ❤

  5. MarveW skriver:

    Jag tror att du tänker helt rätt i att i hitta ”rätt” person att prata med och låta samtalet ta tid. Kanske någon med liknande erfarenhet, det behöver inte vara i närmaste vänkretsen. Ta hand om dig.

  6. miatankar skriver:

    Barn och barnbarn är det som ligger oss närmast om hjärtat så det är förstås inte konstigt att det finns en oro. Har då någon s.k ”särskilt behov” är det naturligt med att oroa sig mer. Vårt samhälle är inte till för dem, all planering, nåja nästan all, planeras utifrån alla oss andra

    Självhjälpsgrupper är bra, är min erfarenhet från mina olika roller i samhället. Tyvärr är de inte så lätta att finna. Alltså en mindre grupp människor med liknande problem träffas regelbundet några gånger och få ventilera sina problem. Det brukar ofta ge bra stöd är min erfarenhet. Värt att söka efter för din del tror jag. Vem kan förstå och ge bättre stöd än de som verkligen känner till problemem?

  7. maria65a skriver:

    Vilket härligt växthus!

  8. Corleonia skriver:

    Vad häligt det låter att åka hit och dit i Skåne. Det ska jag ta med mig på min tanke framåt. Skåne.

  9. Ninna skriver:

    Hej P! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s