Surrealistiskt

Idag tog jag ledigt efter lunch, satte mig på tåget och åkte in till Malmö. Vid Triangeln hoppade jag av, köpte en vacker bukett med tulpaner i lime och svagt rosa och några mörkt lila vaxblommor som pricken över i. Med blommorna i ena handen och modet i den andra, promenerade jag bortåt Möllan och hospis. Jag var alldeles iskall och pytteliten. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju bli gamla ihop. Nu vill Livet annorlunda och vi kan bara foga oss i det.

Jag hade oroat mig för hur jag skulle reagera när jag kom fram, men det gick bra. När jag såg min älskade Barndomsvän ligga där i sin säng, trött och blek, kom nya krafter. Vi kramades och mina kalla händer fick svalka henne litegrann. Vi pratade och jag hjälpte henne upp i en bekvämare ställning. En lång stund satt jag med hennes hand i min.

Ett par av hennes kollegor kom också på besök och vi kunde skratta tillsammans alla fyra.

Efteråt var jag tom i både kropp och själ, samtidigt som jag kände mig fylld till bredden av kärlek.

Livet är märkligt och skört.

*P*

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Surrealistiskt

  1. Mia skriver:

    Så svårt det måste ha känts, samtidigt så bra när du väl var där.

    Tänk vad livet är skört, vi vet inte vem som måste lämna tidigt, och vem av oss som får hänga med många, många år. Tur är väl det, att vi inte vet på förhand. Så bra att du kom iväg!

    • pbloggen skriver:

      Håller med dig, det är skönt att inte veta. Ja, just nu är jag så tacksam att jag var där, kramade henne och pratade en god stund. Nu är det inte långt kvar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s