Svårpratat

Lille guldklimpen, egentligen inte så liten längre. Lång som ett ösregn snarare och fyra år i söndags. Litet kalas med ceasarsallad, spenatpaj och jordgubbstårta. Han älskar mat, mitt barnbarn. Killen med gränslös energi och något lite annorlunda som jag inte kunnat ta på. Autism/adhd säger de som förstår. Krampont i hjärtat fick jag av de orden, precis som jag får när den lille påverkas av medicinen som just nu provas på honom. Han bor här hemma tillsammans med sin mamma nu, vi kör lite generationsboende ett tag. Min fantastiske sambo blir i mina ögon ännu mer fantastisk när han rastar den livlige killen med cykling och fotboll och där emellan backar upp min dotter. Han hjälper hennes pappa som inte längre har kvar sin forna ork och styrka. 

Vi tar en dag i taget här, det är visst så man äter en elefant – bitvis. Jag tappar sugen och humöret emellanåt, ställer frågan ”varför”. På den finns inget svar. Nu ser livet bara ut så här och det är härifrån vi går framåt. 

Jag förundras lite över hur svårt det är att prata om det här, nästan som en skamkänsla. Märkligt. Det går bättre för varje dag dock, jag lär mig jag också. 

Texten får inget flyt ikväll, blir kanske så när det känns jobbigt i hjärtat? Tog en liten tur i trädgården innan jag började skriva, njöt av mina rosor. Glad för det lilla och enkla i livet.

Lilla Astrid Lindgren har slagit ut


*P*

Publicerat i Okategoriserade | 21 kommentarer

I knäet på en dinosaur

Det är få saker som dränerar mig så som när mina nära och kära mår dåligt. När mina döttrar kämpar och det blir som att spotta i motvind. Då försöker jag ställa upp så mycket jag kan och hinner, sen däckar jag. Hjärnan slutar tänka klart och jag kan inte sortera tankarna när jag kommer från jobbet. Färdigköpta gnocci och dito tomatsås till kvällsmat, en halvflaska vitt vin efter det. Jag och mAnnen förmår inte mer än så idag. Sveper täcket om mig ute i korgstolen, läser bloggar och stirrar tomt framför mig innan jag spolar upp ett varmt bad. Glider ner bland bubblorna, lutar huvudet på barnbarnets lilla dino och rycker till när boken  efter en stund är på väg ner i vattnet. 

Ställer mig på trädäcket och andas kvällsluft efter badet, lyssnar på koltrasten. 

Imorgon är en annan dag.

God natt!

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Underbara rostid

Semestern tog slut och vardagen är ifull gång igen. Sambons födelsedag firades dagen efter att vi kommit hem, sexton personer på trädgårdsfest. Grillade goa korvar, hemmagjord coleslaw, Hof direkt ur flaskan och jordgubbstårta på det. Sommaren hälsade på så att vi kunde sitta ute. Tack för det!

På jobbet är det full rulle, nu håller vi tummarna för att inget klurigt händer på ett tag. Det finns liksom bara utrymme för rutinärenden just nu. Chefen har gått på semester och det brukar ju ordna sig i halvlek.

I fredags var det dags för Syskonträff och där gick jag visst all in, tackade inte nej till något. 😎 Jag och mAnnen hade hand om förrätten och bjöd på burrata (löjligt god mozzarella med krämigt innehåll), melon och bresola. Gott vin till det i charmig flaska. Ja, sånt går jag ju igång på.

Dotter med son har varit här i helgen och igår tittade Kärmor in. Jag blir hjärtevarm när jag ser hur hon trivs här, denna opretentiösa kvinna.

I tisdags när jag var på middag hos gamla klasskompisen, blev jag toksugen på Muminmuggar och idag hände det. Fyra olika muggar fick följa med mig hem från butiken. Goa att dricka ur och söta att se på. De muggar mAnnen hade köpt hos en lokal keramiker sorterades ut. Jag har aldrig tyckt om dem och han var helt med på förändringen.

Rosorna kråmar sig i min trädgård och försöker nog att överglänsa varandra. Bilderna är lite si och så, men jag hoppas att ni kan tänka er hur fint här är just nu.

Hoppsan! Pionen fick också vara med.

Vackre Charles Austin

Flammentanz

Trelleborgsros – jodå! 

 

Little white pet som Yngsta planterade innan hon flyttade t Australien

Första roskärleken Louise Odier

 

Rabbel, rabbel. Mycket socialiserande. En del djupare tankar hälsar också på och smolk i bägaren petas undan ständigt och jämt. Men det tar vi en annan dag va?

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

Ligurien

Efter tre härliga dagar på ”Agriturismo Il Ristoro del cavaliere”i Cortia, Toscana, styrde vi hyrbilen mot kusten. I Portovenere har vi hyrt en lägenhet resten av semestern. Det är alltid lika spännande att sätta nyckeln i dörren till det nya boendet. Här bor vi så komplett vi bara kan, i en lägenhet med två rum och kök. Eller kallas det kanske studio eftersom vardagsrummet innehåller en köksdel? Oavsett så finns hör allt från dusch och tvättmaskin till kortlek och korkskruv. Rent och fräscht är här också och från balkongen har vi utsikt över bykärnan och hamnen. Det kan helt enkelt inte bli bättre. 


Igår hade vi planerat in en båttur till Cinque terre. När vi vaknade upptäckte jag dock att det blåste och ställde mig tveksam till det. Käre mAnnen påstod att det inte var så farligt, men det visade sig båttrafiken var inställd just pga blåsten. 😎 Det fick bli buss och tåg istället, vilket fungerade alldeles utmärkt. När vi kom till La spezia med buss, var vi lite vilsna och det uppfattade en italiensk kvinna som ställde fråga ”Stazione?” och jag nickade ivrigt ”Si si!” varpå hon vinkade oss till sig och pinnade iväg genom stan. Väl framme vid stationen visade hon vilket tåg vi skulle ta och var vi kunde köpa biljetter. Sånt där gör mig hjärtevarm. 

Vi valde att åka till byn längst bort, Monterosso, där vi stärkte oss med cappuccino och panini. Med en stor flaska vatten och gott humör tog vi oss sedan an vår vandring. Himmel så många trappsteg vi fick kliva på och som mitt hjärta bankade. Vad händer om jag kollapsar, tänkte jag ett tag. Hur ska man kunna tala om för eventuell räddning var vi finns längs den gamla åsnestigen? 


Det visade sig att italienarna hade tänkt på det ocksaå, så jag kunde lugnt klättra vidare. Svettiga och nöjda kom vi fram till Vernazza efter ett par timmar. Där letade vi oss fram till en restaurang och beställde in mat, mAnnen fick sin favorit Spagetti vongole och jag valde blåmusslor i en ljuvlig fond. Bredvid oss satt ett par som visade sig vara ifrån Argentina, det blev en stunds småprat med dem. 

Stärkta av maten begav vi oss iväg på etapp två och trappor. Ännu fler trappor. Men det som inte dödar det härdar, som bekant. Underbara vyer fick vi se och energidepåerna fylldes på av upplevelsen.

Vi stötte på det svenska paret som jag hade pratat med på bussen tidigare under dagen, och de berättade att två av fyra vandringsleder var stängda pga ras. Alltså behövde vi inte brottas med tanken om vi skulle gå en etapp till eller inte när vi nått Corniglia. Oss emellan så var det inte aktuellt att gå längre. Mina knän hade fått vad de tålde och jag hoppas innerligt att det ligger en kallelse till läkaren i brevhögen när jag kommer hem. Jag ringde vårdcentralen för någon vecka sedan och hamnade i en kö. Vi får se vad det blir av det. 

 

Vi tog tåget tillbaka till La spezia, plankade på bussen och var tillbaka i Portovenere vid sextiden. Där avslutade vi vår utflykt som vi avslutat de tidigare dagarna, genom att ta ett dopp på stranden nedanför huset vi bor i. Insvept i handduk och tillfreds med livet tog vi oss sedan uppför backen till huset och de 77 trappstegen till lägenheten. Behöver jag utveckla det där med trappor?! 

Bläckfisksallad och grönsaker och massor av vatten satt som en smäck när vi kommit hem. En timme eller två på balkongen med böckerna, sedan var det sovdags. Vilken härlig dag! 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 10 kommentarer

Kärlek och vänskap

Vi har ju alla varit med om att kärleksrelationer har tagit slut. Ibland med dunder å brak, ibland lite mer stillsamt. Det kändes helt enkelt inte längre, det där som hade hettat till månaden innan. 

Vänskap har sällan varit så ”av och på” i mitt liv. Relationer till vänner har helt enkelt bara runnit ut i sanden. Jag har insett efter ett bra tag, kanske när någon som jag brukade umgås med la upp nåt på Facebook och jag har konstaterat att ”det var längesen vi hördes av”. Dramatiken har varit obefintlig.

Vi passar in i varandras liv i perioder, som pusselbitar, men livsresan formar om oss och plötsligt skaver det och passformen är ett minne blott. Jag väljer att tänka så just nu, mitt i en sån där pusselbitsprocess. Det är nog inget större fel på mig, jag passar bara inte in längre. 

Tänka sig, här sitter jag på en gård i Toscana och skriver om livet. Lite av en dröm…

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Att resa

Det här med att resa, mina vänner, det är livet. Upptäcka nya saker och träffa nya människor, skratta och prata. Äta god mat och dricka gott vin. Se nya vyer och andas nya dofter. 

Idag har vi nått vår resas andra stopp, en lantgård i Appeninerna. I en liten bergsby har mAnnen bokat in oss på ett gediget och mysigt ställe. Kvällen har tillbringats i den mycket lokala restaurangen, där vi beställde in mat på måfå. Menyn var skriven på ett litet block, den ändras från dag till dag. Vinet är lokalt, precis som råvarorna. 

Vi kom i samspråk med två värmländska kvinnor, som vi lärde dricka Limoncello. 😎 Många skratt blev det och nu ska jag trilla i bingen. Imorgon vill jag njuta av landskapet här. 


*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

I made it!

Bikinijakten tog sin början på lunchen, då kollade jag igenom de större klädkedjornas utbud. På ett ställe hittade jag en blommig historia som jag provade och hängde tillbaka. 😳

Efter jobbet satte jag kurs på en mindre butik med enbart bad- och  underkläder. Där inne fick jag nästan direkt syn på en svart bikini, enkel men med lite knorr ändå. Rätt storlek fanns också och jag tog ett djupt andetag innan jag drog av mig kläderna och knäppte på bikinin. Tadam! Den satt som en smäck! Det var bara att bita i det sura äpplet och hala upp bankkortet, smakar det så kostar det. Men jag är nöjd och det är det viktigaste. 😊

Sandalerna som finns här hemma får duga den här semestern också, någon måtta på slöseriet får det vara. 

En dags arbete till. Sen… 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer