Balansgång

Redan innan dörren öppnas vet jag hur närmsta stunden kommer att se ut. Hör jag skratt därinnanför och någon som ivrigt krafsar för att låsa upp dörren, då kommer det att gå smidigt med glada miner. Är det däremot tyst och ingen liten prins som möter upp, då kan det ta långt tid och humöret prövas.

Imorse var det tyst. Prinsen var färdig i sin overall, men halvlåg över bänken i hallen, med sin docka i ett hårt grepp. ”Jag vill inte!” Tid. Tid och tålamod. Inte möta blicken.  Jag balanserade för att inte mötas av ilska och frustration. Gick sakta, småpratade om kaninerna som skuttade på gräset. Lät den lille tråckla sig in i bilen, innan jag stängde om honom och körde iväg. Lyssnade på nyheterna och kommenterade ett stort vägarbete som vi har följt ett tag. Ingen respons. När jag hade parkerat bilen petade han mig på armen och pekade på ett restaurangfönster. Där hängde en vit julstjärna och en slinga med vita bollar. Där lossnade det. Vi inspekterade alla fönstren, såg vita och röda stjärnor i olika storlekar och ljusslingor som liknade dom han har hemma hos mamma.

Väl inne i dagisets hall, hittade jag blå plastskydd till fötterna som jag tog på mig. Tillsammans smög vi tyst ut i köket, där de andra barnen börjat äta frukost. Jag viskade till dem, pekade sedan på fötterna som busade på golvet och försvann ut igen, allt medan en av pedagogerna tittade förundrat efter mig.

Kreativitet och barnasinne – det är min räddning när jag är tillsammans med Prins Annorlunda. Eller som min gode vän, han med de mjuka kramarna, sa: glöm det du lärt dig om barn tidigare. Det här är en ny bok du öppnar. Försök inte leda honom, utan följ honom.

*P*

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Plötsligt hände det!

För ett par veckor sedan träffade kag en sjukgmnast och imorse var det dags igen. Förra gången gick hon igenom mina problem extremt noggrant, en hel timme tog det. Röntgen skulle hon försöka få läkaren att gå med på, vilket lyckades. Igår morse var jag på dropin och fick knäna förevigade, ett dygn senare gick sjukgymnasten igenom resultatet med mig. Imponerande! Inte resultatet då, utan tempot i processen. Lite artros upptäcktes liksom nåt med ena menisken, minns inte hur det benämndes. Det hela resulterade i ett kort träningsprogram och anmälan till artrosskola. 😳 Två finfina gummiband fick följa med mig hem och tillsammans med min balansplatta ska jag försöka få lite ordning på knäna.  Nu blir det till att lägga in en påminnelse i mobilen, så att jag verkligen gör mina övningar dagligen. Utöver det fortsätter jag att promenera, brosket mår bra av det lärde jag mig i idag. 

Jag tycker ju att det där med kropp och knopp är vansinnigt spännande, så jag gick runt och studerade planscherna på sjukgymnastens rum, alltmedan hon var iväg och hämtade grejor. Fastnade för en plansch som visar hur vår nacke påverkas av mobil/datoranvändning. Vi pratade lite om det där och det faktum att många unga inte rör sig så mycket. ”När de kommer hem från skolan sätter de sig i sängen med datorn i knäet…” Jag tänkte då på hur noggrann jag försöker vara med min arbetsställning, men hemma blir det lite si och så med den saken.  


Nåväl, nu ska jag jobba på och se om jag kan förbättra, eller åtminstone inte försämra knämåendet. 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Hej måndag! 

Klockan ringer lite tidigare än vanligt, men jag ska inte fixa till mig och köra till jobbet. Istället ska jag sikta in mig på att hämta dotter och barnbarn, leverera ut de små på olika håll och sedan ska jag och dottern gå på kurs. BUP håller en utbildning om adhd för föräldrar och närstående och jag ser framemot att få lite kött på benen. Fem semesterdagar har jag planerat in, förmiddagarna för förkovring och eftermiddag åt mig själv. Jag tror att fyradagarsvecka kan passa mig bra, förutsatt att jag tar vara på tiden. Jag motar måndagsbluesen i grind och får förhoppningsvis mer bränsle för de andra dagarna.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Cornelis och jag

Avslutade vardagsveckan med AW ute på landet i närheten av min sovby. Wasabi orangeri hade ordnat en Corneliskväll, där en trubadur spelade och sjöng allt medan vi i publiken njöt av tapastallrik och småprat. Det trevliga stället drivs av min fd frisör, hon klippte hela familjen i tidernas begynnelse. Barnens pappa brukade gå med döttrarna till frisören på sina fridagar. På den tiden påminde de två töserna om Shirley Temple, charmigt lockiga. Frisören berättade i efterhand hur nyfiken hon hade varit på hur deras mamma såg ut. Hon blev förvånad när jag kom dit med mitt väldigt olockiga hår. 😂 Nåväl, sedan dess har det flutit massor av vatten under broarna och nu driver hon inredningsföretag och café tillsammans med sin man. Jag blir så grymt imponerad av människor som får en idé och vågar förverkliga den. 

Igår hade vi Syskonträff här hemma och det blev, som vanligt, en kalaskväll. Konceptet att värden enbart gör huvudrätten och gästerna resten, är fantastiskt trevligt! Lite småkonstigt att bara gå och sätta sig i soffan och inväta drinken, men sånt kan man ju överleva. Vi bjöd på grillad Pluma iberico med zuccinisalsa, baconpotatis och getostaioli. Ett gott rött vin fulländade det hela. Mums! Efterrätten var en galet god chokladtårta med lakrits och glass. Till den fick vi mycket oväntat en härlig stout, Double chocolate. Ja, vi fick såklart drink med tilltugg och en förrätt också, men jag ska inte trötta ut er med fler detaljer. 😉 Efter maten blev det charader, med massor av skratt såklart.

Av förklarliga skäl har söndagen gått i lufstempo, med glasdiskning och ett litet farsdagsfirande, där vi tog med oss middagsresterna. Smidigt och uppskattat. Jag tog mig en timmes promenad frampå eftermiddagen med en radiodokumentär som sällskap. 

Lite bokläsning nu och kvällsmat kanske? 

Hur har din helg varit? 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Ljuset

Det har kommit med åren. Förr märkte jag inte alls av det och förstod inte dem som pratade om det; ljuset eller snarare avsaknaden av detsamma. Hösten är och har alltid varit min favoritårstid, men nu har det kommit smolk i bägaren. 

Jag får väl stämma i bäcken och hitta en strategi. Just nu är det ljust på morgnarna igen, det är klart att jag ska vara ute och röra på mig då. Gör jag det? Näe. Kan jag ändra på det? Ja.

I morgontidningen läste jag om ett café med mycket ljus i källaren, ett medvetet grepp med ljusterapilampor. Såna finns ju att köpa för hemmabruk. Har någon här erfarenhet av det? 

Dags att bege sig ut i den gryende dagen och träffa en sjukgymnast. Äntligen! 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 11 kommentarer

I natt jag drömde…

Jag befann mig i en frisersalong och plötsligt blev jag tillsagd att ta nästa kund. Jag?! Jodå, det var tjockt med kunder i lokalen, så jag fick minsann hjälpa till. Min blick flackade runt bland de som väntade och jag valde en man i min ålder, med kort lockigt hår. Där kunde ju inte så mycket gå fel. Mannen satt fram i en stol och jag började nervöst leta sax och kam. På frågan om vilken typ av sax jag brukade använda, svarade jag salongsägaren att jag bara hade klippt min hund och att det var många år sedan. Förklädet jag blev anvisad var i tjockt papper och alldeles oformligt på min korta uppenbarelse. Plötsligt klättrade min kund ut genom ett takfönster, inte för att rymma utan för att justera en plåt på taket, så att det skulle sluta regna in i rummet. 

När mannen hade landat i stolen igen, försökte jag hålla ordning på sax och kam, samtidigt som jag småpratade med honom. Där nånstans tog nog drömmen slut, så jag vet inte om jag lyckades förstöra mannens frisyr.

Varför drömde jag det här? Kanske för att boken jag började läsa igår inleddes med just en dröm, där huvudpersonen hamnat på fel arbetsplats. Idag ska jag göra en utflykt och jobba på ett annat kontor än mitt vanliga. Riktigt så illa som i drömmen ska det förhoppningsvis inte gå. 😜 Jag återkommer med rapport! 

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Konsten att göra sig obekväm

Sätt dig ner vid fikabordet med din kaffekopp och börja prata om fenomenet ”män som träder över gränsen”. 😀

Jäklar vad stämningen började gunga. Jag undrade om de som har söner, pratar med dem om det här. Då refererade någon till ”Blommoråbin-snacket”. Suck!

-Det kommer att sluta med att man inte kan gå närmre en kvinna än 1,5 meter, sa en kollega. Behöver jag tillägga att det var en man?!

Nåja, jag tycker att det är viktigt att vi pratar om det här, så att det inte fortsätter att gömmas undan. Vi måste bli medvetna om att det händer här ibland oss. Vi har kollegor som sitter och skriver snuskmail som ingen har bett om och jag vill att vi reagerar på sånt. Pratar med varandra och vågar anmäla. De gånger jag har fått höra om det här i förtroende, har jag uppmanat att ”slå larm”. Jag kan vara behjälplig som fackligt engagerad, fast det har ingen velat/vågat.  Många gånger kommer ett maktspel in och det gör mig än mer förbannad.

Tisdagen börjar mörkna och onsdagen kommer att tillbringas på annan ort. Kul med omväxling. 🙂

*P*

 

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer