Solsken

Idag visade den sig äntligen – solen! Jag passade på att ta en liten promenad på lunchen och njöt i fulla drag. Extra bonus är ju att jag numera jobbar i nya kvarter, efter vår kontorsflytt. Spännande att upptäcka omgivningarna, vilket jag verkligen har längtat efter. Tanken är att ta en tur på lunchen så ofta som möjligt. Jag som är svag för fabriksbyggnader ser framemot att få bekanta mig med det gamla varvsområdet i mitt Malmö.

Jag trivs bra i de nya lokalerna, som är anpassade efter verksamheten som den ser ut idag och vi har fått tillbaka en gemensam lunchplats. För mig är det ett riktigt lyft, eftersom jag träffar kollegor där som jag inte sett på länge och dessutom får möjlighet till nya kontakter. Bitvis har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är många som arbetar ihop. En sak som jag känner av och därför funderar över är ålder. Jag är gammal och tom äldst i min arbetsgrupp på drygt fyrtio personer. Det har jag inte tidigare haft något problem med, men nu börjar jag känna av det. Idag ska man vara ”krispig”. Det är ju synd att säga att jag är. Lite föraktfullt pratas det om kollegor som ”suttit på samma kontor i alla tider”. Vi placeras in i ett fack och man ler lite hånfullt när vi nämns. Själv tror jag på en mix av medarbetare, både vad kön beträffar, men även ålder och kompetens.

Förhoppningsvis får de raljerande kollegorna också bli äldre. Jag är glad för varje dag jag vaknar. 😉

*P*

Decembermåndag

Semesterdag som inleds med tandläkarbesök, eftersom jag bet av en fyllning för att par veckor sedan. Troligen åkte en bit av tanden där också, det återstår att se.

Resten av dagen ska ägnas åt julklappsinköp och så ska mandelmusslor bakas.

Ute viner vinden och flygplanen är fler än vanligt, kanske just beroende på den hårda vinden. När jag hör dem far en tanke om krig genom huvudet. Det bråkas ju överallt i världen. När når det oss?

Hur hamnade jag i så mörka tankar? Det var ju inte alls det jag ville förmedla. Jag får fundera över det i tandläkarstolen.

*P*

Mörkt

På väg hem i novembermörkret, iskalla regndroppar välkomnade mig när jag kom ut från kontoret. Nu sitter jag på bussen och läser Sydsvenskan. Blåljus sveper förbi.

En fredag har blivit en vecka och det shoppas hejvilt. Lokala butiken går ut med vädjan om att paket ska hämtas snarast möjligt. Själv drar jag mig undan spektaklet och nu får jag en klump i magen av det jag just läste. Nyss tänkte jag på julen, myset, musiken. Men nu terror och folksamlingar.

Snart är jag hemma och vill fortsätta tänka på julen.

*P*

Så kom dagen

Igår morse somnade min mor in efter ett 90-årigt långt liv. Hon sa ofta ”Om det händer nåt nu, så vill jag att du ska veta att jag har levt ett bra liv och är nöjd”. Det känns trösterikt att veta.

Det var surrealistiskt hur hon kunde vara så dålig i augusti, för att sedan piggna till och bli sig själv igen. Senaste veckan har hon varit genomförkyld, men lät pigg när vi pratades vid i fredags. Igår, lördag, vaknade hon inte. Jag och min älskade sambo åkte till boendet och tog farväl av mor, satt hos henne en lång stund. Hon var så fin och såg så lugn ut, där hon låg i sin fina vita tröja, med en ros i handen.

Mors fönster på glänt…

En lättnad infann sig hos mig. Nu har mor fått frid och jag kommer att få slippa det gnagande ansvaret, som funnits där hela tiden.

Igår gick jag in i ett ”fixarmood”, där jag skrev listor, ringde och skrev till mors vänner och bekanta och berättade om vad som hänt. Imorgon ska begravningsbyrån besökas och jag har sedan tidigare det mesta klart i tanken. Måndagen ska dock inledas med besök på ortopeden och gipset ska tas av. Det ska bli så skönt! Jag längtar otroligt mycket efter att ta en promenad och njuta av höstluften.

*P*

Nedräkning

Sakta men säkert närmar sig dagen då gipset ska tas av, jag längtar så. Det är drygt att vara hemma och inte kunna göra vad jag vill. Men ljuset anas där borta i tunneln. Jag har hittat lite nya rutiner och vant mig vid att göra saker från rullstolen. Den är näst intill välsignad! Med den blir jag rättså självgående här inne åtminstone.

Vid ett par tillfällen har min goa väninna L varit här på lunch. Väldigt uppskattat med några timmars småpratande om virkning, vuxna barn och mycket annat. Imorgon kommer de två kalopsätande vännerna (se förra inlägget). Det ska bli roligt! Då ska jag visa att jag försöker virka en sjal och även få hjälp att välja garn. Det jag nu använder är sånt jag redan har hemma, köper inget nytt förrän jag känner att jag klarar av mönstret. Jag är ju verkligen en nybörjare vad virkning beträffar.

Jag längtar ut i höstens alla färger och dofter, min lilla trädgård ligger orörd och rufsig. Den som jag tänkt försöka förändra i år, men den ligger ju snällt kvar till nästa säsong. Inte heller har jag skrivit så mycket som jag trodde/ville. Varför är det så lätt att fokusera på det som inte blivit av? Det är väl mänskligt, tänker jag.

Tankarna på mor finns där alltid. Jag har bara varit hos henne en gång, sedan jag bröt foten. Skönt på ett vis, gnagande på ett annat. Hennes hörapparat har försvunnit, så samtalen haltar betänkligt. Hoppas att audionomen kommer med den nya apparaten i veckan. Jag tänker mycket på hur de äldre har det på boendet och känner att jag själv inte vill hamna där en dag.

Nu blir det lite skånsk äppelkaka till kaffet, rester från lördagens middag. Det var faktiskt första gången jag gjorde just den varianten, riktigt gott!

*P*

Är det inte det ena…

…så är det det andra.

När jag började blir starkare och stadigare i kryckhoppningen, då vrålade ena handleden av smärta. Nåväl, min driftige sambo lokaliserade en rullstol igår och hyrde den på studs. Vi tog en premiärtur bort till biblioteket så fort han kom hem. Frisk luft och höstfärger mjukade upp mitt sinne. Det är ju allt det där vi tar för givet, som gör sig påmint nu.

Jag är glad att handen inte bråkade för en vecka sen, eftersom vi skulle på bröllop. En helt fantastisk tillställning! Slottsbröllop en dag i oktober, föreställ er inramningen med de ljuvliga höstfärgerna. När vi satt i kyrkan såg jag underbara fotomotiv, men vi var ombedda att inte fotografera, så jag lät bli. Förövrigt visade det sig att det inte var så lätt att ta bilder, balanserandes på ett ben.

Bruden var ljuvlig i sin marängfluffiga klänning, brudgummen stilig i blå kostym och kärlek i blick. Vi, som bara kände brudparet (tillika grannar), fick en toppenkväll och mötte härliga människor. Mellan mig och mAnnen satt en kvinna från norra delen av landet. Hon berättade så levande om en resa till Abisko och jag blev alldeles lycklig. Jag vill så gärna resa upp genom vårt vackra land, men jag och sambon har ju hittills ”bara” åkt söderöver. Nu fick jag chansen att be någon göra reklam för den delen av landet som jag vill uppleva. Sambon genomskådade tilltaget, men faktum kvarstår: jag vill se vidderna!

Lördagseftermiddag med levande ljus och kaffekopp på bordet. Nu sak jag ta fram mina virkgrejor och se om jag kan sammanfoga solrosrutorna med varandra.

*P*

Det går bra nu…

Söndagsmorgon och Yngstas lilla hund var på besök. därför bestämde jag och sambon oss för en liten promenad till bageriet. Nybakat är ju alltid välkommet. Jag hann inte mer än utanför dörren, innan jag trampade fel på en sten och smärtan blixtrade till i foten. Samma smärta som för sjutton år sedan, då jag trillade ner från en stol och bröt tre ben i foten. Men så illa kunde det ju inte vara, bestämde jag och gick vidare på hälen, tills mAnnen bara tittade på mig och bad mig vända hemåt igen.

Samma dag skulle jag ha middag med mina gamla klasskamrater och kalopsen stod klar på spisen. Väninnorna kom, en av dem beordrade högläge för foten och sedan avhandlades livet, precis som vanligt.

På måndagen insåg jag att ett läkarbesök var nödvändigt. Frampå eftermiddagen hade jag varit på Vårdcentralen – Röntgen – Akuten och hade blivit gipsad. Yttersta benet i foten var brutet och ”avlastning i sex veckor” var det som gällde. I tisdags blev jag omgipsad och först då gick det upp för mig att jag måste hoppa på ett ben flera veckor till. Det hade jag inte räknat med, förra gången fick jag en sko till gipset och kunde stödja på foten.

Humöret svänger och kränger. Jag jobbar hemifrån och kan på så vis ha kontakt med medarbetare och kollegor. Men jag vill ju vara på plats! Det händer mycket på jobbet nu, vi ska lämna huset vi alltid har varit i och flytta till nytt och mer ändamålsenligt kontor. Men det är bara att bita ihop, jag klarar inte att hoppa längre sträckor med kryckorna.

Det är bara en fot och detta är tidsbegränsat, intalar jag mig med. 🙂

*P*

Full rulle

Tidigare spelade mAnnen golf om lördagar och jag städade. Härligt könsbundet? Inte ett dugg! Rutinen för mig har varit att sitta vid köksbordet med kaffe och ipad. Tidningen har lästs, bloggar likaså. Nackdelen med digital tidning, är för mig att jag gärna hamnar där jag inte skulle vara (läs sociala medier). Därav kan jag sakna papperstidningen. Nåväl, när kaffet kallnat har jag dukat undan, öppnat köksdörren, om den inte redan varit öppen – jag älskar att känna morgonluft året om, och sedan har städningen dragit igång. Musik på, gärna med lite drag i så att jag får energi.

Men ser ni, nu är det nyordning här då mAnnen lagt golfbagen på vinden pga en skada och tappad motivation. Igår tog han sin kaffekopp och gick för att läsa tidningen, då jag vänligt meddelade att ”klockan nio kör vi igång med städningen”. Så blev det! Jag måste erkänna att det var nytt för mig också, då mina egna rutiner fick ställas undan, men oj vad vi fick ”rantafajat” här hemma. Efter ett par timmar var vi klara och då anlände barnbarnet Z, helt enigt överenskommelse, eftersom hans mamma skulle springa lopp. Femåringen och MorfarPär cyklade till affären, pantade flaskor och köpte ägg till pannkakor som serverades med grädde och sylt.

Mor, som ju piggnat till igen, fick ett besök efter maten. Vi tog med henne ut på en liten runda runt boendet, vilket hon verkligen uppskattade. Det är ju sorgligt att bara sitta inomhus och möjligen på balkongen. Resurserna på boendet räcker inte till för promenader i någon större utsträckning, tyvärr.

Frampå eftermiddagen dök Kärmor upp (sambons mor) och lite senare barnbarnets mamma och tillhörande pojkvän. Zucchinilasagne på egenodlat och italiensk hasselnötskaka hade mAnnen trollat fram i köket. Gott, uppskattat och mysigt på alla sätt.

En perfekt familjelördag, tycker jag. Frågan är hur vår nästa gemensamma lördag kommer att se ut, kommer mAnnen att sakna sin golf?

*P*

Hemma igen

Ny energi har tankats, alla sinnen har fått sitt.

I Frankrike passade vi på att se på konst på ett par olika ställen. Mest fascinerande var Foundation Maeght Upplevelsen var så mäktig, svår att fånga i ord. Giacometti, som blivit en favorit sedan första gången jag var på Louisiana i Danmark, var representerad. Arkitekturen var, som så ofta vid konstutställningar, fantastisk. Rymden i rummen, taken och trapporna, allt! Jag skulle kunna gå runt i timmar och det gjorde jag ju också. Det är härligt att jag och sambon delar dessa intressen.

Bad blev det också, kolossalt salta vilket gjorde att jag kunde ligga och guppa runt som en kork. På stranden ägnade jag mig åt det jag ofta gör, jag betraktade medmänniskor. Utomlands slås jag av att det ofta står små klungor av människor ute i havet och pratar med varandra. Flera motionerar genom att vada i vattnet, en skön sysselsättning.

Eftersom vi var nära italienska gränsen blev det en tur dit näst sista dagen. I San Lorenzo al Mare avnjöt vi riktigt gott kaffe, badade i härliga vågor och lunchade på Pasta vongole. En perfekt dag!

Innan vi åkte pratade jag med personalen på mors boende och bad dem ringa min bror, om något skulle hända under semestern. Det i kombination med att mor hade piggnat till lite innan vi åkte, gjorde att jag faktiskt kunde koppla av. Så välbehövligt!

*P*

Om att landa

Vi är här nu, i Frankrike. En insikt nådde mig imorse och det är att första dagen på semestern får bli en parentes för mig. Det hände i Lissabon för några år sedan och det hände igår. Humör, ork och initiativförmåga var på nollpunkten. Jag var pinsamt missnöjd med boendet som mAnnen hade bokat. Ute var det det varmt och kvalmigt. Fast hyrbilen var fin, så nåt var ju rätt. En kort analys av måendet lyder: jag kör på med skygglappar i livet, känner inte efter och i den händelse jag känner något, så nonchalerar jag det. Eller snarare: så har jag gjort förut. Nu har jag lovat mig själv och min älskade sambo att vara mer rädd om mig.

Idag är jag mera välvilligt inställd till huset, ett 70 kvm stort (litet) ”townhouse” i tre våningar i en gammal stadsdel. Väl är ju det, jag brukar inte vara gnällig. Den så väl beskrivna takterrassen, håller dock inte måttet, då det nästan är förenat med livsfara att ta sig upp och sedan ner för att nyttja den. Underhållet där uppe är eftersatt, så den delen av huset får nog vara.

Däremot så har jag hittat ”min” plats här och det är vid köksbordet, med fötterna bekvämt vilande på en stol.

Skrivarlusten har jag också återfunnit, vilket är en otrolig glädje. Jag har saknat den under så lång tid. Sedan snart ett år tillbaka, har jag deltagit i några olika ”skrivutmaningar” och även om jag inte har skrivit så mycket som jag har önskat, är intresset och lusten väckt. Gott nog!

Nu ska jag smutta lite på rosén, läsa ett par kapitel ur ”Sångfåglar” och lyssna till en fotbollstränare som tjoar på sina adepter på en fotbollsplan nedanför huset.

*P*