Det gnager

Långt inuti mig känns det olustigt nu, någonstans där inne gnager en oro. Denna märkliga tid, hur länge ska den vara? Hur djupa blir dalarna och hur breda blir sprickorna i ekonomin, på arbetsmarknaden, i människors sociala liv och i våra sinnen?

Vi kan väl prata lite om känslan? För inte är det väl bara jag som känner av det här?

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 22 kommentarer

Jaha…

Det är en märklig tid det här.

Helgens lilla resa till Öland och min bror har ställts in. Vi kom fram till det igår och det kändes ”förnuftigt”. Nu hoppas jag på att få träffa mina döttrar och barnbarnen istället, kanske en sväng till skogen ihop?

Under ett par dagar är jag tillbaka på min gamla arbetsplats, eftersom de saknar personal. Snuviga och hostiga kollegor håller sig hemma. Själv tar jag emot samtal från oroliga kunder vars fondinnehav krympt. De vill sälja det som är kvar, avsluta månadssparandet. Jag lyssnar och ger råd. Jag har inget facit, det finns inget sånt. Jag hör kollegornas samtal med drabbade företagskunder och jag tänker på bankföraktet som finns. Jäkla bransch jag arbetar i. Syftet med vår verksamhet är att tillskansa oss själva stora bonusar. Statens krispaket kommer vi att strössla över vemsomhelst. NEJ! Det är inte så det funkar! Det är inte min verklighet! Bankerna står fortfarande risken med krediter, vi vidarebefordrar inte säckar med guldmynt från staten.

Fast det var inte alls det här jag ville skriva om, men ibland måste det få pysa ut.

Vad ville jag berätta då? Kanske att jag var hos mor med ett gäng böcker från biblioteket igårkväll och att jag hade köpt med mig thaimat. Vi fick ett par mysiga timmar ihop. Med mig hem fick jag en kofta till minsta barnbarnet. Mor har alltid stickat mycket och igår var en härligt turkos kofta färdig till tiomånaders Z, som just nu vill gå och gå. Längs väggar, med stöd av morfars händer, med köksstolen framför sig. Vilken fighting spirit barn har!

Ikväll kommer en kompis hem på ”te och mackstund”. Ett lagom sätt att umgås på.

Barndomsvännens begravning äger rum om ett par veckor. Det kommer att bli en vacker stund, med mycket folk och musik. Vårt lilla gäng ska åka hem till mig efteråt, skåla i bubblor och fortsätta leva, det är vi skyldiga henne. ❤️

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

En vecka senare

… sitter jag och försöker förstå. Min älskade vän lämnade oss i söndags, då fick hon ro från alla smärtor, allt helvete hon gått igenom.

Jag är så tacksam för att jag fick vara hos henne en stund i tisdags och att vi för tre veckor sedan var hos hennes syster på middag med flera andra vänner. Dagarna efteråt försämrades min Barndomsvän och allt gick så fort.

I måndags hade vårt lilla klasskamratsgäng en träff inplanerad och vi bestämde oss för att genomföra den. Fyrklövern var plötsligt en treklöver. Vi skålade i bubblor, kramades, åt god middag och pratade. Det blev en fin kväll, som vi så väl behövde alla tre.

Jag tror inte att jag har förstått på riktigt, det kommer att ta tid. Livet är skört.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Surrealistiskt

Idag tog jag ledigt efter lunch, satte mig på tåget och åkte in till Malmö. Vid Triangeln hoppade jag av, köpte en vacker bukett med tulpaner i lime och svagt rosa och några mörkt lila vaxblommor som pricken över i. Med blommorna i ena handen och modet i den andra, promenerade jag bortåt Möllan och hospis. Jag var alldeles iskall och pytteliten. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju bli gamla ihop. Nu vill Livet annorlunda och vi kan bara foga oss i det.

Jag hade oroat mig för hur jag skulle reagera när jag kom fram, men det gick bra. När jag såg min älskade Barndomsvän ligga där i sin säng, trött och blek, kom nya krafter. Vi kramades och mina kalla händer fick svalka henne litegrann. Vi pratade och jag hjälpte henne upp i en bekvämare ställning. En lång stund satt jag med hennes hand i min.

Ett par av hennes kollegor kom också på besök och vi kunde skratta tillsammans alla fyra.

Efteråt var jag tom i både kropp och själ, samtidigt som jag kände mig fylld till bredden av kärlek.

Livet är märkligt och skört.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

En dag i taget

Vi har hunnit komma ett par veckor in i ett nytt år, med nytt jobb i ny stad. Jag får energi av att möta andra människor under dagarna och av att promenera på andra gator en stund efter jobbet.

Andrum hittades under några helger på en gård ute på Österlen. Jag och Mannen läste böcker, promenerade och jag la pussel, denna beroendeframkallande lilla sysselsättning.

Det finns många ord i mitt huvud, men de vill inte riktigt ta sig därifrån. Vill mest bara skriva, hålla kontakten med er. Med bloggen. Med mitt skrivande.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Ner å bort

Som en tappad maska känner jag mig. Jag försöker fånga upp känslan, men den försvinner ner och jag trasslar bara in mig.

Saknad energi. Bortblåst fantasi.

Glesa hål. Tomrum.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Guldkornen

Livet tumlar på och händer hela tiden.

Här hemma är det lite trångt, men jag får se mitt yngsta barnbarn utvecklas på nära håll, alldeles bredvid mig. Igår blev han sex månader och fick pyjamaser med enhörningar på. Jag och hans mamma satt länge och pratade med varandra, sådär som man kan när man vardagsumgås.

Idag har jag varit tillsammans med min äldsta dotter och stöttat henne i ett jobbigt möte. Efteråt var vi tomma i huvudet båda två och den utlovade rundan i butiker ersattes av middag i en vrå på en restaurang i Malmö. Det är så sällan det bara är hon och jag, en fin stund. Väl ute i duggregnet igen gick vi förbi en man som låg under ett paraply på gågatan, tätt ihop med sin hund. ”Nu vet jag vad jag ska göra!” utbrast dottern och satte kurs mot närmsta butik, där varm choklad och två korvar inhandlades. Den ena korven fick senap och rostad lök, inte den andra, den var till hunden.

Hon har ett hjärta av guld, min tös, hon ser alla människor.

Ikväll har Yngsta och jag sett sista delen av ”Lyckomaten”, ett program som vi båda har uppskattat.

Mitt i det ibland kaotiska, plockar jag guldkornen och känner mig rik som har fått fina samtal med mina töser. Jag älskar att samtala – på riktigt – om det som är något och det som känns. Ibland tror jag att samtalen är på väg att försvinna i tangentknappandets tidevarv. Eller så blir de än viktigare?

Sängen och boken väntar…

Godnatt!

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer