Det är över nu…

Minuterna innan jag kom in i rummet där far låg, tog han sitt sista andetag. Jag stannade mitt i ett steg, förstod direkt, men ändå inte. En sköterska tillkallades och konstaterade, sedan gick jag in och satt en stund hos min far. Nu har han fått ro, de senaste veckorna har varit en kamp mot smärta och ångest. Det kändes skönt att få sitta där, stryka hans ännu varma kind och småprata med honom.

Sedan väntade det tyngsta – att lämna besked till mor, storebror och mina döttrar. Jag och mAnnen körde hem till mor direkt. ”Hur var det med honom idag?” undrade hon när hon öppnade dörren. Jag tog henne i handen och ledde in henne till soffan, där jag berättade. Det gick inte att ta miste på lättnaden som kom över henne, vi visste ju alla att det bara fanns en utväg. Mor hälsade på far i torsdags, då hade han väldigt ont och var inte kontaktbar.

Planen var att avnjuta påskaftonen tillsammans med min dotter, hennes familj och mina fina vän A och vi fullföljde faktiskt den. Mor ville stanna hemma, så det fick hon såklart göra. Vännen kom ett par timmar innan familjen, så vi fick en stund för varandra. Vi skålade för far i champagne och pratade om livet.

För första gången gömde jag påskägg i trädgården, till barnbarnens förtjusning. En liten brandmansfigur till min lille prins, små armband och solglasögon till lilla prinsessan. 😊 Liv och rörelse, mat i långa banor. Massor av grönsaker på grillen tillsammans med lamm, inte en sillbit så långt ögat nådde. Det här är den opåskigaste påsken jag varit med om. Påskkärringarna som brukar hänga i mina köksfönster ligger i en låda på vinden, men var?! Jag lyckades inte hitta lådan när jag letade. Det kan bero på att mAnnen har fixat nya hyllor där uppe och dessutom ställt upp kartongen från sitt gamla hem. Jag hade lättare att hitta där när jag bodde ensam. 😉

Igår var vi hos far igen, jag, mAnnen och Äldsta med sambo. Det var fridfullt och fint. Far såg ut att sova och i sina händer höll han påskliljorna vi hade haft med tidigare i veckan. Två små buketter minipenséer hade jag med mig, som vi la på täcket.

Praktiska saker skulle ordnas, begravningsbyrå ringas för transport. Min älskade sambo tog undan fars kläder och pratade med personalen. Själv tog jag hand om min sorg och min dotter. Tänk… för snart två år sedan var jag med när hon födde sin dotter, nu upplevde vi den andra delen av livet tillsammans.

*P*

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

En ”plockaundan-dag”

Tack WP för att du gav mig svar på frågan jag hade i veckan.

Igår kom chefen fram till mig och sa GRATTIS! Jag undrade om gratulationen var för att jag fick arbeta med honom. Nej, inte alls. Igår var det 35 år sedan jag började i banken, vilket är en sanning med modifikation. Det var i november -83 jag klev in för första gången och fick några månaders jobb. I april året senare fick jag ett vikariat och på den vägen är det.

Åter till första tanken med inlägget. Lördagen är oplanerad, vilket uppskattas enormt! Hemmet är rörigt, men så blir det när jag själv kämpar för att hitta energi och glädje till att arbeta och stötta familjen. Käraste mAnnen har dessutom nytt jobb, vilket vänt upp och ner på hans tillvaro. Det är bara att acceptera att orken inte räcker till allt.

Just nu har jag dörren öppen ut mot lilla uteplatsen, fåglarna kviddivittar och solstrålarna värmer allt som står därute i väntan på omhändertagande.

Igår jobbade jag halva dagen på kontoret, sedan tog jag tåget till Malmö och var lite facklig en stund. Därefter tog jag mig friheten att promenera i stan, hämtade trosor som jag hade beställt i lilla fina butiken. Jag log för mig själv när en annan kund visade olika stringtrosor för sin partner och ville ha hjälp att välja. Mina egna innehöll säkert tio gånger så mycket tyg, som de hon förevisade. Skönt när var och en hittar sitt.

Köpte en kruka minipåskliljor och två buntar tulpaner på torget, innan jag vände nosen mot en del av stan jag inte varit i på länge. Gick längs härliga Kungsgatan och blev glad över att se folk sitta på bänkarna med böcker eller bara med varandra. Vinkade till min gamla skola, passerade en lekpark full av barn och liv.

Kom fram till målet: boendet där far är. Han sov så gott när jag kom, men blev glad när han upptäckte att jag var där. ”Det är som det är” sa han när jag satt där med hans hand i min. Krukan med blommor tyckte han om, lite vår i rummet är härligt. Jag drog upp persiennerna och lät solen hitta in till honom. En konstig del av livet det här…

Tömd på energi fortsatte jag mitt gående ut ur stan, där jag blev upphämtade av min älskling. Han hade i sin tur varit hos min mor och hjälpt henne, med sig i firmabilen hade han fars fiffiga stol. Den som hjälper en gammal människa att resa sig upp. Nu ska överdraget till stolen tvättas och sedan ska någon annan få glädje av stolen. Far kan inte sitta i den längre, numera behöver han hjälp av två personer när han ska förflytta sig.

Jag kollade precis ut genom fönstret och kan ni tänka er?! Allting står kvar och väntar på mig, så nu får jag lyfta på rumpan.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

Uppslukad

Onsdagar är yogadagar, då jag kommer hem från jobbet, tuggar i mig något lätt för att sedan åka bort till yogastudion i min lilla by. Nästa gång ska jag cykla, då är det ju ljusare på kvällen. Gårdagens yogapass var riktigt roligt och vi skrattade mycket, eftersom ett par av övningarna var så knasiga. Hela kroppen jobbade och sinnena med den. Väl hemma igen var jag sådär behagligt mjuk, både i kropp och knopp, samtidigt som jag var trött hade jag fått ny energi. Satte mig framför tv.n och hittade första säsongen av ”Lerins lärlingar”, detta underbara program. Såg ett par avsnitt, bla ett där Kakan Hermansson deltog. Jag fullkomligen försvann in i programmet och lapade i mig av all medmänsklighet och värme som visades.

Vi är ju olika, allihop! Sannolikt är det så att detta numera ligger mig varmare om hjärtat, eftersom jag har ett barnbarn med adhd/autism. Det var en ren fröjd att se de olika programdeltagarna komma till sin rätt, få visa ”sitt eget”. Jag ser regnbågar när jag tänker på det, det är kanske därför jag ifrågasätter min egen arbetsmiljö där folk klär sig i svart. Är du med på hur jag menar? Formerna, boxarna vi tryckts in i. Likformigheten.

Idag har jag massor av energi och vill prata om det här, undrar hur det går i fikarummet?

Och sen – apropå jordgubbar (som Yngsta säger när hon byter ämne i en grisblinkning) – så handlar det inte om en hyllad, manlig skådespelare och en stjärnglittrande kvinnlig artist. Det handlar om något större, djupare, jävligare. Det handlar om att vissa män inte tänker som kvinnor och att det har accepterats genom tiderna. Det har ryggdunkats färdigt nu och jag önskar att många fler män börjar prata med varandra om det här och att de reagerar på det sjukliga maktbeteendet som vissa har.

Ja, det var det. Nu jobbet, i den bransch som just nu är väldigt mycket på tapeten eller under luppen. Det gungar där.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Fyra

Tummen fick en kortisonspruta dagen efter min födelsedag och nu, drygt en månad senare, har jag nästan glömt hur det var att vakna mitt i natten av en tumme som hade låst sig. Gott att det hjälpte!

Funderar lite emellanåt varför jag bloggar så sporadiskt och hamnar alltid i samma förklaring: det räcker med en kanal och just nu är det Instagram. Det hindrar inte att jag saknar skrivandet, men nu är det som det är.

Jag har ett gäng sociala dagar bakom mig, jag är väl rättså social på det hela taget och gillar ju att bjuda hem vänner. Att bli bortbjuden funkar också. 😉

I måndags var mina gamla skolkamrater här, jag hade fixat hälleflundra med kokt potatis, skirat smör och pepparrot. Himmelskt gott! Barndomsvännen är ju inne i en tuff behandling, därför var det extra värmande att få träffa henne. Vi pratade inte om sjukdomen, nämnde behandlingen i förbifarten och började planera en resa till Polen under hösten.

Under vår kväll tillsammans konstaterade vi att vi nu är inne i en ny fas av livet, den med föräldrar som behöver alltmer hjälp och även en annan form av boende. Det är skönt att höra hur andra har det, det känns inte lika ensamt då.

Igårkväll kom ett par vänner över på kvällsmat, upplägget som jag tycker så mycket om. Mat ska ju ätas och då är det trevligt med extra sällskap ibland. Käre sambon hade stekt hjortbiffar och till det fick vi en god sås och massor av grönsaker. Lite sorbet och mina hemmagjorda chokladmaränger (rester från måndagen) serverades till efterrätt.

Ett par timmars prat och skratt, sedan åkte de hem igen. Inga sena kvällar…

Förresten så var jag på möte med mina kontaktombudskollegor i måndags. En bra dag med många diskussioner. En liten promenad i min våriga hemstad, det uppskattar jag alltid. Längtan efter att arbeta där igen blir allt starkare, jag saknar stadslivet.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 18 kommentarer

Tre

Jo, men det här går ju bra, bloggandet alltså. 😉

Livet snurrar på, min tumme fortsätter att haka upp sig och de olika generationerna likaså.

Far är en skugga av sig själv numera, får hjälp i hemmet flera gånger per dygn. Mor vågar inte lämna lägenheten, rädd för att något ska hända. Hon åldras också fort nu. Jag och mAnnen fortsätter att handla till dem ibland, åker upp och tittar till dem. Jag förundrades senast när min far kom hasande med rollatorn och sa något jag inte uppfattade. ”Har talmannen ringt!?” upprepade han högre. ”Han lovade göra det om det körde ihop sig igen.” Humorn finns kvar och han har koll på både politik och handbolls-VM. Det gläder mig! Men det går nog i vågor det där också, minnet beslöjas och klarnar om vartannat.

***

Barndomsvännen ni vet, henne besökte jag igår. Körde efter GPS i mörker och halka och trodde aldrig att jag skulle hitta rätt. Vimsade runt på ett till synes tomt sjukhusområde i kylan, när jag resolut hade parkerat bilen där GPSen påstod att jag var framme vid slutdestinationen. Vännens man var på plats och gick ut och mötte mig till slut. Hjärnan är en intressant filur och vill ibland inte bistå med sitt kunnande. Visst måste stresspåslaget som följer med ett besök hos en nära vän på onkologen, göra sitt till att lokalsinnet fullkomligt tackar för sig?

Nåväl, vi drack kaffe ihop alla tre, det äkta paret skämtade på det sätt bara de kan och stunden blev mysig. Sjukhus är inte min grej, jag tappar lite av mig själv när jag kommer dit. Det är kalt och läskigt och mina tankar spinner iväg. Tänk så mycket elände som drabbar människor! Tänk så många livsöden jag passerar när jag går genom gångarna där.

Väl ute i kylan igen varnade trafikradion om blixthalka och stort räddningspådrag av med en voltad bil på motorvägen precis där jag bor. Jag körde lugnt hem, lyssnade på sportradion som sände matchen handbollsmatchen Sverige-Ungern. Kom hem till andra halvlek, hemmalagad fiskgratäng och en famn att vila i efter kvällens känslostorm.

Nu är det fredag igen. I politiken ska det kanske bli någon form av ordning eller åtminstone riktning. På jobbet ska vi tömma källarförråd, men först ska jag såklart prata ekonomi med våra kunder. Jag ska göra så gott jag kan, försöka bortse ifrån att jag synas i sömmarna varenda dag, av arbetsgivaren och av kunder.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Läsande

Bibliotek… jag älskar att gå runt där, pilla på böcker, titta på andra besökare, lyssna på barnen som glatt skuttar runt.

Min lilla tygkasse rymmer ofta flera olika böcker när jag beger mig hemåt. Ibland läser jag alla, ibland inte. För en hel del år sedan hade jag en bokklubb tillsammans med en väninna. Hon bjöd in två kompisar och jag två, ett bra sätt att mixa vänner. Jag minns inte hur länge vill höll på tills det rann ut i sanden.

Nu är jag sugen på att dra ihop ett gäng läsande vänner och diskutera böcker igen, men med vilket upplägg? Det är här du som läsare kommer in. Är du med i en bokklubb? Hur gör isåfall ni? Vem väljer bok? Hur ofta träffas ni och under vilka former? Skulle vi kunna prata böcker via bloggen?

Själv snappar jag upp tips via Ylva (lasenar_1 på Instagram), som alltid skriver så härligt om böcker.

Berätta för mig om dina bokläsartankar! Jag åker och jobbar sålänge.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Ett

Vad tror ni om att börja blogga lite mer frekvent här? Nyårsdagen känns som rätt dag att ta tag i den tanken och omsätta den i praktiken.

Jag hoppar över summering och vet av erfarenhet att nyårslöften bara rinner ut i sanden. Dagarna och åren kommer oavsett och om ett år sitter jag här igen och undrar vad som hände.

Denna årets första dag bjöd på vemod. Tog en sväng till havet som bubblade och fräste. Saltstänk på glasögonen och frisk luft i lungorna, blev resultatet. Det blåste så mycket att jag inte kunde hålla balansen, utan for som en vante. Som jag skrattade efter det!

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 11 kommentarer