Äntligen!

Ända sedan sommaren 2016 har jag längtat efter att få kramar henne, borra in min näsa mot hennes hals och känna doften av henne, min älskade dotter. Min yngsta.

Tack vare tekniken har jag kunnat följa hennes resa sen igår morse.

Mat och blommor har köpts. Planer har dragits upp, telefonsamtal har ringts. I förmiddags förvandlades köket till lite dagis, då jag fixade flaggor.

Svenska hade jag köpt, men Australiens fick jag göra själv. Här skulle det viftas tillsammans med Lille Prinsen, hans mamma och morfar. Vid lunchtid rullade vi över Öresundsbron, solen strålade och gullade verkligen med oss. Spänd väntan vidtog, vi höll stenkoll på displayen som visade att planet från Doha hade landat samtidigt som vi anlände. Jag gick en kort sväng med Prinsen för att han inte skulle bli alltför rastlös, fast han ville mest gå tillbaka och stå och vänta.

Så kom hon då äntligen, med stor resväska och en liten rund mage. Jodå, jag ska bli mormor igen och det lilla livet kommer att växa upp på andra sidan jordklotet…

Kramar och tårar och ännu fler kramar blev det, innan vi gick ut till bilen och körde hem. Där skålades i (alkoholfria) bubblor och åts tacos. En perfekt rätt när det finns olika önskemål på vad man vill/kan äta. Döttrarnas pappa stannade och åt tillsammans med oss. Det kändes väldigt bra.

Nu sover mitt lilla troll till dotter, hon kämpade mot sömnen ett tag innan hon kapitulerade. Jag längtar efter att få äta frukost tillsammans med henne imorgonbitti och förhoppnings också ta en promenad. ”Sådär som vi brukade göra, mamma.” Hon har blygsamma önskningar. 💕

*P*

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Det gick ju bra!

Måndag och dimma.

Nu ska jag suga lite på kalaskaramellen som helgen bjöd på.

I lördagsmorse packade vi in oss i bilen, med festkläder och fikakorg. Kärmor hämtades upp och så rullade vi mot Bästkusten. Halvvägs stannade vi på en rastplats, drack kaffe och mackor med stekt ägg och sallad. De där mackorna gjorde alltid mor när vi körde på semester och jag har tagit efter, precis som Barndomsvännen. När jag skulle konfirmeras åkte vännen tillsammans med mor, far och mormor till Vingåkerstrakten där jag var på läger en månad. Då åt hon äggamackorna för första gången och när hon själv fick familj, införde även hon menyn på deras bilresor. Lite roligt!

Helt emot alla principer har jag trollat bort vem som sitter vid bordet, kan dock avslöja att det är min macka som syns till höger. 😉

Väl framme på ön bjöds vi på lunch hos 30-åringen och där fick jag också träffa hennes mor för första gången. Lite spännande var det, då min sambo inte hade träffat henne på många år. Men med facit i hand, kan vi konstatera att det gick bra. Det är inte utan att jag känner mig trygg med att jag, barnens pappa och min sambo har ett mycket mer ”normalt” förhållande. Det förenklar livet.

Fixande av festlokalen tog vid, efter det att vi hade inkvarterat oss i huset där vi skulle bo under helgen. På ön har väldigt många delar av sina hem till uthyrning och vi fick ett riktigt bra boende.

Nåväl, stolar och bord kom på plats, dukningen likaså. Sjumannabandet riggade scenen och så småningom var allt klart. Tillbaka i vårt helgboende tog vi en middagslur alla tre, innan det så var dags för dusch och festklädsel.

Under kvällen kunde jag sen konstatera att jag är helt värdelös på mingel och kallprat. Det vill sig liksom inte, det där med dansen är ju också ett kapitel. Jag älskar musik och tycker om att skutta runt till den, men blir stel som en pinne om någon vill hålla i mig. Det där önskar jag att jag skulle kunna ta mig förbi, vet inte om det är kört vid min ålder…

Festen blev en hejdundrande succé med roliga tal och många skratt. Mat från hav och skog passar mig utmärkt, kräftorna är ju min egen favorit så det blev en hel del såna. Som ofta på festligare tillställningar funderade jag lite över det här med alkohol. Lite märkligt tyckte jag att det var när det plötsligt bara stacks fram en drink under näsan på mig. Jag föredrar att resa på mig och gå och hämta något om jag är sugen. Sitter jag på rumpan och dricker vatten, beror det inte på slöhet, utan på att det är vatten jag vill dricka. Surkärring? 😎

Igår förmiddag hjälpte vi till att återställa festlokalen och åt lite brunch tillsammans med en liten skara av gästerna. En pannkaka och massor av kräftor mumsade jag i mig. Gott!

Hemfärden gick finfint, själv sov jag en stund i början och övertog sedan ratten, så att mAnnen fick vila. Resten av söndagen gick i ett mycket lugnt tempo och nu är det måndag igen.

Den här godingen bor med 30-åringen är ju bedårande, jag nöjde mig dock med att betrakta på avstånd eftersom jag är allergisk. Försökte få en liten närbild på krabaten och det var ju lika lätt som att fotografera mitt minsta barnbarn just nu…

*P*

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mårten gås

Som skåning och född på trettiotalet är Mårten gås helig. Mor och far tillhör kategorin, så i veckan inhandlades svartsoppa, rödkål och diverse andra tillbehör. I år blir det ingen gås dock, men en halv tocke* som strosat runt i den skånska myllan så länge det begav sig, är faktiskt inte dumt det heller. Personligen uppskattar jag faktiskt det än mer än gås. Blommorna i fönstret hos mor och far hade vissnat, så jag köpte några cyklamen som får lysa upp tillvaron fram till advent, då det är dags för andra blommor. Traditioner är viktigt, kanske viktigare med åldern?

Nu vet jag att föräldrarna har det de behöver över helgen, så nu kan jag lugnt packa in mig i bilen och åka till Göteborgs skärgård och fira en trettioåring.

* tocke är skånska för tupp 🙂

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Mysigt som vanligt

Kvällen med mina tre gamla klasskamrater blev mysig, precis som alltid.

I det nästanpå färdiga växthuset, eller orangeriet, inledde vi med bubblor och vansinnigt god gösröra med thaismaker, serverade i små salladsblad. Kladdigt men gott! Det blev lite svalt efter en stund, så vi blåste ut alla ljus och drog oss i i huset. Där fick vi stekt abborrfilé med höstiga rotfrukter och svampsås. Himmelskt gott!

Prat och skratt, högt och lågt, just så som det ska vara. Vid tiotiden körde vi hemåt genom ett väldigt dimmigt Skåne.

Idag vill jag kura ihop mig i soffan och se dokumentärer, som låtsasstorasyster Elisabet har rekommenderat. Jag säger som badväninnorna häromveckan: det där med att jobba, det är jag rättså färdig med nu.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Det rullar vidare…. livet alltså

Jag har länge funderat över det där med vad jag gör av tiden. Vad som är viktigt, vad som får mig att må bra. Det är ingen hemlighet att jag inte älskar mitt arbete, ändå är jag där åtta timmar, fem dagar i veckan. Självklart är jag tacksam att jag faktiskt har ett arbete, inte tu tal om det. Men arbetet har förändrats, eller är det kanske jag? Oavsett vilket så känner jag allt oftare att jag inte ”passar in”, jag gör inget bra jobb längre. Inte för att kunderna klagar, det händer sällan. Det är bara det att arbetsgivaren vill annorlunda, lagar och regler snöar in över verksamheten och gör den än mer tungrodd än tidigare. Inuti mig brummar en stress…

Rent privat finns det saker som tuggar och gnager på mig. Jag gör vad jag kan för att stötta och hjälpa där jag kan. Numera handlar jag till föräldrarna varje vecka, ringer ringer till mor lite då och då för att pigga upp och för att få henne att tänka på annat än de fyra väggarna i lägenheten.

Jag och mAnnen är stödfamilj till Lille Prinsen, en helg i månaden är han här. Det låter inte mycket kanske, men det tar hårt på mig. Han ger mig många härliga skratt, men när han går i baklås börjar mina tankar snurra så intensivt. Hur ska det gå för honom framöver? Hur ska hans familj orka? Vad kommer han att känna den dag det går upp för honom hur svårt mycket har varit runtomkring honom? Vad vet han redan idag om det?

Kanske skulle jag jobba lite mindre? Få tid till återhämtning? Den tanken har funnits länge och så kom då dagen som avgjorde för mig. Barndomsvännen drabbades av helvetessjukdomen igen. Nu stannar den i hennes kropp för alltid. Hur länge är ”alltid”? Jag ansökte och fick beviljat tjänstledighet med tio procent, numera är varannan måndag min.

Redan på fredagkvällen lugnar jag mig med att ”du har TRE lediga dagar framför dig nu”. Igår hade jag en sådan måndag och på kvällen sa mAnnen att ”det märks på hela dig att du har varit ledig idag”.

Helgen då? Tillsammans med prinsen blev den intensiv. Han är skör nu, på förskolan är det svajigt med personalen och det påverkar den unge mannen. Här hemma hjälpte han mig att fixa grönsaker till fredagstacosen (det där var år sedan vi åt här hemma och så gott det var!). Den lågt stående novembersolen avslöjade hur smutsiga fönstren var, så de tog vi oss an tillsammans. Fågelmat rörde vi ihop och hällde i formar, för att sedan hänga ut i trädgården. Han kan vara med på sånt nu, även om jag får hjälpa honom att hålla styr på sig själv. När jag tittade på honom för att varna för det varma kokosfettet, såg han upp på mig ”Jag ska lugna mig, mormor. Jag ska lugna mig.” Älskade unge!

Nu är det tisdag och jobbet kallar. Ikväll hämtar jag barndomsvännen och styr kosan mot vår gemensamma vän vid sjön. Dags för klassträff igen.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Bad i månskenet

För någon månad sedan hörde väninnan A av sig och undrade om jag ville hänga med på Midnattsdopp den 26:e oktober. Såklart jag ville och ikväll var det dags. Vilken härlig upplevelse det blev! Jag, A och hennes väninna bestämde oss för att börja med badet. Ett smart val visade det sig, eftersom det var ganska glest mellan gästerna när vi bastade. Vi testade både torr- och vedeldad variant. Däremellan blev det några dopp och stunder då vi stod och spanade ut över Öresund och den fina Malmösiluetten.

Rosiga om kinderna och pigga av baden landade vi i restaurangen, som då var ganska tom på folk. De knökade ju runt inne i omklädningsrum och bastu. Som kärringarna mot strömmen, satt vi nöjda och åt kryddstark soppa och pratade. Det var första gången jag träffade A’s vän och det visade sig att vi hade ett gemensamt intresse i Italien, så vi bubblade på om det.

En fantastiskt fin inledning på helgen. Nu ska jag trilla ner i bingen, det lär inte bli svårt att somna.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 15 kommentarer

Månadsbloggen

En haltande blogg, sällan uppdaterad. Låt mig få skylla på Instagram, igen. Jag lägger ut bilder där och skriver några rader, sedan har jag sagt vad jag vill för stunden. Men jag saknar bloggen, eftersom det är mera tvåvägskommunikation här. På insta klickas på ett hjärta och sedan är det bra med det. Jag vill ju höra din röst, läsarens tankar.

Månaden har bjudit på barnbarnslycka och dito oro, en härlig Italienresa, diskussioner med chefen och säsongens första Kallisbesök.

I lördags satte vi oss i bilen, jag och mAnnen, styrde kosan mot Ribe på Jylland, Danmarks äldsta stad. Där mötte vi ett gäng vänner och ibland dem femtioåringen som vi firade i våras. Helgen var vår present till henne. Vi checkade in på ett vandrarhem, stort och fint. Efter en bubbelskål gick vi ut och åt allihop. Min mat blev för ovanlighetens skull en besvikelse, men så är jag ju bortskämd med riktigt god mat. 😉

Helgens stora begivenhet inföll på söndagen, då vi klev upp klockan sju, åt frukost och packade ihop oss. Ett par timmar senare var vi på plats vid Vadehavscentret. Jag föll pladask för den magiska byggnaden, har aldrig sett något liknande. Gick fram och strök med handen över fasaden som består av vass, precis som taket. Vilka linjer, vilket konstverk!

Introduktion till dagens ostronsafari tog vid, vadarstövlar provades ut och sedan begav vi oss i bil ner till utgångsplatsen. Vår vandring började i knähögt vatten, men sedan blev det nästan ”barmark” då tidvattnet gjort sitt. Efter drygt två km kom vi till första ostronbanken, den lilla. Vi fascinerades av att kunna stoppa ner händerna i vattnet och plocka ostronen. Vår guide berättade mer om tidvattnet för oss och kollade av sin mobil och lät meddela att vi fick avvakta en stund innan vi kunde bege oss ut till den stora banken. Under tiden lärde jag mig att öppna ostron, stänka på tabasco och provsmakade sedan. Vid ostron två kom en flaska champagne fram och det var lite surrealistiskt att stå ute i havet och sätta flaskan till munnen. Smaker, dofter, solstrålar och nyfikenhet.

Jag kan verkligen rekommendera det här äventyret!

Nu är det måndaglunch och träningsvärken i ljumskarna börjar ge sig till känna. Att vada i höftdjupt vatten en knapp kilometer var tuffare än vad jag kunde tänka mig. Men jag klarade det och har en härlig upplevelse sparad i minnesbanken.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 16 kommentarer