En dag i taget

Vi har hunnit komma ett par veckor in i ett nytt år, med nytt jobb i ny stad. Jag får energi av att möta andra människor under dagarna och av att promenera på andra gator en stund efter jobbet.

Andrum hittades under några helger på en gård ute på Österlen. Jag och Mannen läste böcker, promenerade och jag la pussel, denna beroendeframkallande lilla sysselsättning.

Det finns många ord i mitt huvud, men de vill inte riktigt ta sig därifrån. Vill mest bara skriva, hålla kontakten med er. Med bloggen. Med mitt skrivande.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Ner å bort

Som en tappad maska känner jag mig. Jag försöker fånga upp känslan, men den försvinner ner och jag trasslar bara in mig.

Saknad energi. Bortblåst fantasi.

Glesa hål. Tomrum.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Guldkornen

Livet tumlar på och händer hela tiden.

Här hemma är det lite trångt, men jag får se mitt yngsta barnbarn utvecklas på nära håll, alldeles bredvid mig. Igår blev han sex månader och fick pyjamaser med enhörningar på. Jag och hans mamma satt länge och pratade med varandra, sådär som man kan när man vardagsumgås.

Idag har jag varit tillsammans med min äldsta dotter och stöttat henne i ett jobbigt möte. Efteråt var vi tomma i huvudet båda två och den utlovade rundan i butiker ersattes av middag i en vrå på en restaurang i Malmö. Det är så sällan det bara är hon och jag, en fin stund. Väl ute i duggregnet igen gick vi förbi en man som låg under ett paraply på gågatan, tätt ihop med sin hund. ”Nu vet jag vad jag ska göra!” utbrast dottern och satte kurs mot närmsta butik, där varm choklad och två korvar inhandlades. Den ena korven fick senap och rostad lök, inte den andra, den var till hunden.

Hon har ett hjärta av guld, min tös, hon ser alla människor.

Ikväll har Yngsta och jag sett sista delen av ”Lyckomaten”, ett program som vi båda har uppskattat.

Mitt i det ibland kaotiska, plockar jag guldkornen och känner mig rik som har fått fina samtal med mina töser. Jag älskar att samtala – på riktigt – om det som är något och det som känns. Ibland tror jag att samtalen är på väg att försvinna i tangentknappandets tidevarv. Eller så blir de än viktigare?

Sängen och boken väntar…

Godnatt!

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

I Lissabon

Vi har världens minsta balkong, men den räcker utmärkt för att äta frukost på, eller varför inte ett glas vin frampå kvällskvisten?

När vi hade landat i söndags, tog vi Metron in till centrala Lissabon, promenerade en stund, satte oss på ett torg och tog en stor, kall öl. Det var överraskande varmt här, drygt 30 grader. Kanske var det därför jag däckade lite senare, kanske var det bara livet och avslappningen. Erkännas bör att jag blev lite orolig, hur är min status egentligen? Jag kunde inte tänka, orkade inte ta mig ur sängen. Min goe sambo förstod läget och gick ut och letade upp en liten restaurang, där han köpte grillad fisk och sallad, som vi avnjöt på balkongen.

Efter en lång natts sömn kändes det bättre och vi tog oss ut i stan. Visste du att Lissabon vilar på sju kullar? Mina vader och lår vet det nu. Så många trappor och backar vi har trampat upp och ner i.

Som så ofta när vi är ute och reser, har vi varit i en stor saluhall, Time out market

Det är alltid lika roligt att gå runt och se vad som saluförs på nya platser. Just den här saluhallen har massor av restauranger, där alla möjliga rätter trängs med varandra. Ett härligt koncept!

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

Snart…

Upplevelsen av att hjärnan pressas ihop som en tvättsvamp är påtaglig. En del av mig undrar vad det egentligen är som händer. Om det verkligen händer något, alltså. Mycket av det som det är för mycket av, sitter kanske mer i själen, hjärtat?

Compact living är vad det är. Vi löser det, samsas och fungerar tillsammans. Men ändå. Jag behöver plats för mig själv, där jag får tänka en tanke färdigt. Just nu när jag skriver om det, frågar mAnnen efter lappen med lösenordet till vårt nya nätverk. En sån sak sätter mig just nu i gungning. Längtar bort till en liten stuga vid vattnet, där jag kan tända ljus och sitta och glo. Tänka färdigt.

Istället rullar vardagen på med bolåneansökningar, räntediskussioner och enkäter där kunderna sågar mig och menar att jag saknar kunskap. Det enda som egentligen saknas är en ekonomi som håller för det där dyra huset de vill köpa.

Andas lite lättare och gungar med i tunga bluesrytmer i ett källarvalv med anor från 1400-talet, tillsammans med mAnnen och två goa vänner. Dricker Hof och pratar om Livet, med en man som genomgått en j*kla livskris. Skrattar med honom, som alltid. Får de där innerligt mjuka och varma kramarna.

Morgonen efter läser jag tidningen tillsammans med min guldklimp, berättar för honom om kärlek. Han sprattlar och trycker sitt ansikte mot min kind.

Om en stund ska jag gå lite utanför min komfortzon och prata med någon om en annan tjänst. Samma företag, andra arbetsuppgifter, andra kollegor och ett steg i ”fel” riktning, om vi pratar karriär. Det har jag aldrig gjort, pratat eller tänkt karriär för egen del, så varför börja nu?

Imorgon trampar jag runt på Lissabons gator. Får kanske distans? Låter hjärnan fluffa ut lite.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

De trängs just nu

Orden.

Satan så trångt det är i skallen ibland. Fingrarna hinner inte med. De vill berätta om kollegan som är en bulldozer, chefen som lyssnar på mina råd och…

Tangentbordet har lagt av. Smattrandet på min ipad haltar. Jag behöver tangenter, jag som har betyg i maskinskrivning och jobbade ett vinterlov med att skriva maskin på Malmö ban, Postverket om du minns. Då för längesen, när Televerket hade orange Volvo duett och jag cyklade över Bulltofta för att komma till jobbet.

Livet är just nu annorlunda, men annorlunda kan vara bra och ge näring åt tankarna.

Jag vill skriva och dricka rom, men sängen viskar att det där är ett jädrans hittepå. Gå och lägg dig och vakna som en vanlig mormor imorgon.

Will do.

*P*

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Inte ens…

Det är en sån där morgon, då inte ens det självstängande gångjärnet i köksskåpet funkar.

Kroppen gnisslar mer än vanligt när jag vaknar. Höften värker och från svanskotan går smärtsignaler ner till knäet.

Funderar över bil eller tåg till stan där kiropraktorn snart väntar. Hittar jag parkering där? Bilvalet ger mig en halvtimme till vid köksbordet där ljusen brinner.

I kiropraktorns kvarter blir ett polishus bostadshus och i området är det kaos? Eller är det bara i min hjärna? Samma hjärna som drömde att vad jag än sa och gjorde, så korrigerade kollegorna mig. Eller var det bara en kollega? Det handlade inte ens om jobb, utan om mellanmänskliga relationer. De brukar jag väl ha koll på?

Glor in i ljuslågorna. Puttar till skåpsdörren så att den stängs. Får noja av öppna dörrar.

*P*

Postade inlägget som fastnade någonstans. Morgongosade med barnbarnet och valde sen bussen. Kiropraktorn fixade med min sneda höft *aj*, jag råkade gnida in liniment under ögat och gick ut i ett soligt och morgonrusigt Malmö. Nu sitter jag på tåget, har skrivit om mitt inlägg och kisar mot solen.

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer