Söndagkväll, telefonen ringer och jag hör mitt största barnbarn.
– Kan du komma till oss på fredag och äta bacon och potatismos?
Jag svarar att jag får kolla upp det där och sen undrar jag om han tyckte att det var mysigt när jag var där i fredags och åt just det han nämner. Inget svar, sedan min dotters sufflerande bekräftelse om att det var precis det samtalet handlade om, att berätta hur mycket Lille Prinsen hade uppskattat mitt besök. Sedan var samtalet slut.
Det är så han fungerar, precis så. Ett uppdrag ska utföras och när detta är gjort, gör man nåt annat. Punkt. Inget småprat eller frågor, det var ju inte det samtalet gällde. Hans liv är fyrkantigt och fyrkanterna hjälper honom.
I lördags morse mötte jag honom på toaletten, där han halvsovande tog fram sin tandborste och sa åt mig att också borsta tänderna. Sedan gick han ut i vardagsrummet, kröp upp i sin fåtölj med iPaden i handen, sa åt Lillasyster att sätta sig på sin plats med sin iPad. Själv satte jag på en kanna kaffe och undrade vad barnen ville ha till frukost. Lillasyster valde flingor och storebror frukt. Alltid frukt, det borde jag veta, sa jag till mig själv. En skål druvor och ett glas vatten.
I går var det äntligen säsongspremiär för Lille Prinsens fotbollsträning, den jag berättat om förut. Jag älskar att följa med honom dit, till laget där alla är välkomna. Där har barn med olika funktionsvariationer roligt med bollar. Fantastiskt att se alla tränarnas engagemang och barnens glädje. Alla träningstillfällen avslutas med match och igår var det härligt att se hur barnen hade utvecklats och hur de passade varandra, hade koll på inkast och hörnor. Många mål blev det för mitt barnbarn och han var mäkta stolt över sin insats.
Jag behöver hälsa på i mitt barnbarns värld ibland, se fyrkanterna och få alltmer förståelse för dem.
*P*