Antiklimax

Som jag hade längtat efter att få mysa med mina vänner under långfredagen! Allt var fixat och förberett i god tid. Vad tror ni händer?! Jag blev sjuk. Är inte det lagen om alltings jävlighet?!

Min teori är att jag hade ätit något under torsdagen som min kropp inte alls ville behålla. Det berättade den klart och tydligt under natten. Därför var det en väldigt trött och fundersam P som satt här i går förmiddag och tänkte ställa in allt. Men så är jag ju envis och jag ville ju verkligen. Duschade och fixade till mig, tog emot glada gäster med massor av tulpaner och annat smått och gott. Själv pillade jag försiktigt på en ostmacka, försökte härda ut. Men när jag inte skulle dricka snaps, blev jag avslöjad. ”Jag känner inte igen dig idag,” sa söta vännen. ”Du säger liksom inget, hur är det?” Då var det lika bra att erkänna att jag helst av allt bara vill landa i min säng, dra täcket över mig och försvinna ut i mitt drömland. I såna lägen märker jag vilka sköna vänner jag har. Vi kom överens om att jag skulle vila ”en stund”. F y r a timmar senare vaknade jag. Då hade jag varit uppe vid ytan ett par gånger och hört livliga diskussioner och glada skratt. Det värmde.

Med håret på ända tassade jag ut till mina vänner, en av dem var precis på väg ut med Den prickiga. Allt var iordningställt i köket. En liten stund låg jag i soffan och försökte vara social innan gänget droppade av. Massor av mat finns kvar, jag hade ju tänkt grilla korv frampå kvällen, men så blev det inte.

Gick och la mig med feber och var orolig att jag fått influensa, det smittar ju. Men imorse kändes det betydligt bättre. Magen ömmar och vill bara ha lite gröt och möjligen fruktsallad. Så här ligger jag i min soffa, läser tidningen, somnar till. Kollar lite på handboll och tar igen mig. Så kan också en påskafton se ut.

*P*