Häromdagen ville jag skriva ett inlägg om hur det känns när jag upplever mig exkluderad. När den trumpna tanken ”Varför får jag aldrig vara med längre?” knackar på och rispar små hål i hjärtat. Idag kan jag inte riktigt framkalla känslan och har svårt att beskriva den.
I helgen gick jag bananas på Äldsta och hennes märkliga beteende. Idag känns det… Ja, hur känns det egentligen? Livet har sin gång, vi gör alla våra val. Jag har med åren lärt mig att ge viktiga beslut tid. Annars kan jag ju vara grymt definitiv i mitt sätt att tänka och agera.
Vänner hittar andra vänner, det gör ju jag också. Det behöver inte betyda att jag sorterats ut för att jag är grymt tråkig. Hoppas jag. 🙂 Ledsenheten övergår i mer positiva tankar, tex hur det ska bli att träffa bloggvännerna om några veckor. 
Förresten så har jag nog inte berättat hur läskigt jag kan tycka att just det är. Att gå på stor fest är inte det som skrämmer. Nej, det är mer det faktum att jag ska träffa ett litet gäng som redan känner varandra. Här kommer jag – en hangaround som dessutom pratar obegriplig skånska. Sånt kan skrämma skiten ur mig. Ursäkta språket. Det var precis därför jag bestämde mig huxflux och bokade hotellrum i samma grisblinkning. Annars hade jag ångrat mig och aldrig vågat.
Jag undrar verkligen var den här rädslan att inte få vara med, att inte platsa i ett sammanhang, kommer ifrån.
Fast mest undrar jag vad jag ska ha i salladen ikväll. Just nu iallafall, tills jag ser bilder på Facebook på vänner som har kul utan mig. Hur nu det går till…
*P*
*P* rätt och slätt 
Ursäkta det skånska språket? 😉
Jag har oxå tänkt på det där, att det kan kännas som om vi är en liten sluten klubb men det är inte meningen. Väninnan från norr var med till Berlin och jag tyckte att hon smälte in bra där. Fast hon talar ju begripligt 😉
Du får tala med Tysken – han känner ingen av er mer än att han läst kommentarer fast han har ju inte en susning om vem som är vem (och ni vet en massa om honom) och han säger att han är väldigt blyg i mötet med nya människor.
Du kommer att platsa finfint och jag är så bra på att umgås med folk i din bransch mohahahahahaha
Haha! jag såg det som skulle kunna bli ett syftningsfel, men lät det vara. 😉
Det ska bli intressant att höra om du tanker ”banktjänsteman” när vi träffas. Jag brukar avstå ifrån att identifieras med jobbet i private sammanhang. 😀
Va? Är du inte ditt jobb? Jag tänkte bara tala om signalanläggningar hela tiden 😀
Jag förväntar mig att du åtminstone har en kappa Modell varsel.
Fan!!!! Kom just på att jag inte alls tänkt på ytterplagg :O
J
ag har tänkt på kläder, men det hjälper inte det heller.
I Köpenhamn är ju regnkläder det viktigaste 😉
Du har gått lite i samma funderingar som jag…..av vissa känner jag mig exkluderad och bortvald, och det är en otroligt ledsam känsla. J
Men jag har träffat dig en kort stund och hållit din lena hand i din.
Inte det minsta behöver du vara orolig.
Du är så f i n!
Ja, jag höll den alltså i min hand 🙂
Jag som träffat många av bloggarna säger att det kommer bli bra, de är snälla och roliga. Du kommer få kul! 🙂
Tack, det känns tryggt att höra. 😊
Det är det som är härligt, opretentiöst!
Visst är det konstigt med rädslan att bli exkluderad? Alla jag har frågat har känt igen den, även om de som liksom jag själv haft en trygg, inkluderande barndom.
Jag är egentligen inte social, anstränger mig inte för att hålla kontakt, för jag trivs ju att fnula med mitt. Kanske även för att har väldigt lätt för att få kontakt när jag vill, ramla in i samtal med likasinnade.
Skriva – så här – när det passar, det passar mig. 🙂
Du behöver inte vara rädd, ”du är med mig” 😀
citat Djungelboken
Tack, Baloo!
Som skorrar på rrr:n 😉