Jag och min flickvän

Jag singlar runt som en luddig, liten snöflinga*.

Singel – men inte ensam. Det är faktiskt helt ok ibland.

Igår var jag på konsert med Lasse Winnerbäck. När biljetterna inhandlades för en evighet sedan, köpte den evigt positiva P två biljetter. Tron och förhoppningen var ju att det skulle finnas Någon vid min sida, när hösten bredde sitt mörker över oss. Ödet ville – som så ofta – annorlunda. Därför presenterade jag igår ”min flickvän” för övriga gänget. Kloka A såg lite häpen ut, men det gick fort över. Hon skötte sin roll med den äran. 

Pizza, vin och shots inledde kvällen. Stämningen var hög när det var dags att fånga en taxi och bege sig till konserten. Härligt med en blandning av folk, som kan skratta tillsammans. Lasse gjorde ingen besviken när han dundrade på i två timmar. Jag bara älskar hans musik! Och honom. Härligt med distansförälskelse utan tubsockor under sängen och tokzappande på fjärrkontrollen. 

***

I ett tidigare inlägg har jag ställt frågan ”Varför blir inte singlar bjudna på parmiddagar?”. Vi har faktiskt en liten FaceBookGrupp i ämnet. Idag kommer moteld. En väninna berättade att hon var bortbjuden på middag med ett gäng singlar, men det fanns ett problem: överskott på män. Problem?! Självklart ställer jag upp och utjämnar statistiken i afton.

Men först en liten strykning av grundfärg i köket.

Vad ska du göra denna novemberlördag?

*P*

*på danska heter snöflinga ”snefnug”. Ljuvligt ord!

Mera om

Jag har en speciell taktik för att få saker ur händerna. Det var den jag använde när jag drog loss en tapetvåd.

Idag har diskmaskinen åkt ut, med hjälp av barnens far. Tomt gapar ett hål och det ser för j*kligt ut. Alltså MÅSTE jag köpa en ny maskin. Pronto!

Så gör jag! Sån är jag!

*P*

Fiskade upp ett brev ur brevlådan när jag vinkade av diskmaskinshjälparen. Resultatet från mammografin. Jag tittade på honom. ”Jag öppnar det när du är här…”

”Undersökningen visade inga spår av cancer.” Tack gode Gud!

 

Gör du?

Prenumererar du på någon tidning, bortsett ifrån dagstidningen alltså?

Jag är en periodare som hoppar på ”fantastiska” erbjudande där jag får 4 nummer av tidningen och två kökshanddukar med blåa grisar på, eller 5 tidningar och ett smyckeset som jag inte visste att jag hade kunnat leva utan.

Amelia, Tara, Allt om trädgård, Allt om mat och PS är några som har trillat ner i min brevlåda. Just nu gör ingen tidning det, eftersom jag upptäckte att jag inte hade läst nr 7, när nr 8 kom.

Vilken tidning är din favorit?

*P*

Hedersuppdrag

Årets julvärd är utsedd.

Det är ju inte Nobelpriset, men litegrann åt det hållet. 

Uppdraget utförs alldeles säkert toppenbra av Lisbeth Åkerman. 

Själv funderar jag över min egen jul. Hur kommer den att se ut, med tanke på att mor och far inte låtsas om att jag finns just nu?

*P*

Ingen återvändo

Jag kan gå i månader, till och med år och irritera mig på fula köksluckor, tapetvåder som har släppt. Jag kan planera mitt nya sovrum. Rummet där dubbelsängen ska lämna plats åt en rejäl garderob och vita hyllor ska sättas upp, så att alla mina böcker kan trivas. Men projekten ses alltid som för stora, eftersom jag räknar upp ALLT som måste göras för att nå slutresultatet. Då händer absolut ingenting och jag fortsätter trava böcker på mitt sängbord och jag vägrar att bjuda hem nya vänner. Vad ska de tro om mig när de ser mitt förfallna kök?!

Så kommer det dagar då jag bara pillar upp kanten på en tapetvåd och drar. Ritsch! I förrådet hittar jag färg som jag provmålar två köksluckor med. Nu är det helt uteslutet att bjuda hem någon överhuvudtaget.

Tidigare var luckorna klädda i någon plastvariant, föreställande trä. Nu lyser de vita. Köket har plötsligt blivit större!

Det är mycket som ska fixas där, läs: ALLT. Men jag tror att jag har lärt mig någonting under de senaste veckorna. ”Ta ett steg i taget och framförallt tänk ett steg i taget.”

Nu blir det huvudhopp i färgburken!

*P*

Mor&dotter

Det är en intressant och viktig relation den där mellan mor och dotter. Alla relationer är förstås intressanta.

Ibland trillar liksom verkligheten ner i huvudet på mig. Sanningar målas i neon framför mig.

Själv kämpar jag för att upprätta en vuxen och kärleksfull kontakt till min yngsta dotter. Jag försöker visa hur värdefull hon är för mig. Öppna mitt hjärta, inte döma, inte attackera i frustration.

Då blir det så påtagligt när jag själv kommer hem till mina egna föräldrar och min mor tar fram det tunga artilleriet. Hårda ord, elaka ord. I ett försök att dämpa hennes frustration, ber jag henne att ta hänsyn till hur jag har det just nu.

Då kommer nådastöten ”Det här klarar du, du som är så stark!” I nästa andetag ifrågasätter hon min kärlek till mina barn, som om jag inte skulle älska min yngsta lika mycket längre. Timmarna innan hade jag haft ett fint samtal med min dotter.

Där och då känner jag mig klok och vuxen. Jag brusar inte upp i vredesmod, jag låter inte kletande av dåligt samvete få ner mig på knä igen. Jag ser på mina föräldrar, säger ”Hej då!” och går.

Min mors prestige är viktigare än min hälsa. Det gör ont att inse. Ont gör också att förstå att det är såhär jag är lärd. Jag blir extra stolt när insikterna landar till. Jag väljer en annan väg, min egen.

*P*

Falskt alarm!

Teknikens under!

”Windows kan inte startas”  berättade min dator för mig igår förmiddag. Gång på gång. Det hjälpte inte att stänga ner burken och börja om från början. Samma hånfulla text återkom. Min gamla laptop startade om av sig själv, men sedan hände inte mer.

Felet var kusligt likt det som inträffade i våras och kostade mig en massa pengar. Naturligtvis såg jag tusenlapparna fladdra iväg ovanför skärmen. Jag tog fram kvitto på reparationen och la fram datorväskan. Den som bara används när burken ska ut och åka.

Sedan försökte jag framleva ett normalt liv, vilket inte är helt enkelt. Datorn har en obehagligt central roll i mitt liv.

Frampå kvällskvisten fick jag tipset att höra av mig till en datorkunnig vän. Jag skrev ett långt, utförligt sms och berättade dessutom hur jobbigt jag tyckte att det var att be om hjälp. Innan jag tryckte iväg meddelandet slog det mig att jag nog skulle testa att starta datorn igen. Mest för att memorera vilka felmeddelanden som kom upp.

Vad hände?! Maskinen tickade snällt igång! Jag hörde smällar av champagnekorkar och silverkonfetti glittrade runtom mig.

Fattas väl bara annat än att min vapendragare skulle kunna ta igen sig i några timmar. Den måste ju vara utmattad av allt mitt knattrande och musikspelande.

Nu ska jag klappa fint och säga söta saker till den, så att det inte upprepas. Lite Tori Amos kan vi lyssna på tillsammans nu, tycker jag.

*P*

Söndagslugn

Min dator har kraschat!

Och JA jag erkänner att det är eländes elände. Inte för att jag sitter vid den hela dagarna, men den brukar ju vara igång. Ibland vinkar någon till på FaceBook, ibland (alltför sällan dock) trillar det in ett mail. Jag tittar på mina foton där och sist, men absolut inte minst: Spotify!

I avsaknad av dator får jag göra något annat och idag blev det bakning av mjuk pepparkaka.

Just i detta nu doftar lilla hemmet himmelskt av julkryddorna. Döttrarna sitter i soffan, tillsammans! Yngsta läser körkortsteori, äldsta skriver en rapport till skolan. På sin stora prinsesskudde från IKEA ligger den prickiga och sover. Varm i hjärtat sitter mamman här och vill stanna tiden en stund. 

*P* som skriver på lånad dator

Nu kan ni väl hjälpa mig att hålla tummarna för att jag inte ska bli ruinerad när datorn ska repareras? Och att det går fort!

 

 

Att få kläm på saker och ting

Första gången stod jag längst bak, kunde inte se instruktören och höll på att bli nertrampad av den ende mannen.

Förra gången stod jag i mitten, längst ut på kanten. Tappade bort instruktören, men hittade en fantastiskt duktig tjej precis framför mig. Efter passet tackade jag henne för att jag lyckats hänga med i dansen. Hon skrattade generat.

Idag stod jag längst fram. Ja, va fasen. Jag är ju där för att lära mig! Jag orkar inte ens titta på min egen spegelbild. Den är ju ganska ointressant faktiskt. Bättre är att hålla koll på vildingen som tjoar ”Elefanten! Uh! Elden! Ah! Solen!” Lite snurr har jag börjat få på det. Lite.

Det är svettigt, det är skrattigt och det är nästan extasiskt korta stunder. Afrodans är skitkul! Testa!

***

Efter god middag hos Kloka A *tack sötaste* blev det promenad bort till sjukhuset, där fotografering väntande. Bar överkropp och handväska käckt dinglandes på axeln. Ja, inte under promenaden alltså! Oj, vad lustiga behagen såg ut i klämt läge. Jag såg spegelbilden och fick tänka ett mantra ”Inte skratta! Inte skratta!”

Fick förresten reda på att man i Skåne numera kallar kvinnor från 40 års ålder. Ju tidigare, desto bättre!

Resultatet av undersökningen skickas hem inom några veckor. Ett visst obehag kan jag känna när jag tänker på det. Men jag intalar mig att allt är bra!

***

Matlagningsdags, men bara på tv. Från att ha avskytt Per Morberg, sitter jag nu och fnittrar och myser till hans program. Pratar gör jag visst också. Dottern är övertygad om att vi är menade för varandra, jag och tv-kocken. Det händer nämligen rättså ofta att jag kommenterar något, sekunden senare upprepas mina ord på tv. Han lämnar nog ingen oberörd, den gode Per. Ja, jag är svag för matlagande män. Mycket svag!

*P*

Så var det där med strumpor…

Ibland tar envisheten ett nacksving på lättjan.

Om jag skriver ”uddastrumpsfenomenet”, då ler du säkert igenkännande.

Jag vet inte om vi är latare eller slarvigare än andra familjer. Men i det här hushållet är uddastrumpor ett ständigt dilemma. Jag tycker att jag köper hem strumpor, ändå finns det nästan aldrig några i min låda.

När jag får mina tokryck, eller när döttrarna drabbas av detsamma, då kan vi samla ihop högvis med strumpor. Naturligtvis lyckas vi para ihop en del, men det blir alltid ett gäng kvar. För ett tag sedan vände döttrarna ut och in på sitt rum. Resultatet blev flera bärkassar med kläder ”till välgörande ändamål” och en stor påse med - just det – uddastrumpor.

Idag är jag på strålande energiskt humör och dessutom inne i en RensaOchKastaPeriod. Efter morgonens prickiga hundpromenad, ställde jag mig i trädgården och vände upp och ner på klädpåsarna. Jag sorterade bort sådant som man bara inte kan skänka bort, utan måste slänga. Jag vek fint och kände mig nöjd. Tre kassar till Myrorna och en i soporna. Sedan flög f*n själv i mig och jag tog mig an strumppåsen. Min nit betalade sig.

T J U G O par strumpor lyckades jag få ihop. Bekväma barn jag har!

En tallrik fil och flingor på detta, sedan är jag redo för take-off. Myrorna ska få ett besök, de har fiffigt nog sin butik i samma hus som Friskis. Afrodans och bastu tillsammans med kloka A väntar.

Det är gott att leva!

*P* 

Och efter lunch med kloka A ska jag på mammografi. För första gången i mitt liv.