Det är över nu…

Minuterna innan jag kom in i rummet där far låg, tog han sitt sista andetag. Jag stannade mitt i ett steg, förstod direkt, men ändå inte. En sköterska tillkallades och konstaterade, sedan gick jag in och satt en stund hos min far. Nu har han fått ro, de senaste veckorna har varit en kamp mot smärta och ångest. Det kändes skönt att få sitta där, stryka hans ännu varma kind och småprata med honom.

Sedan väntade det tyngsta – att lämna besked till mor, storebror och mina döttrar. Jag och mAnnen körde hem till mor direkt. ”Hur var det med honom idag?” undrade hon när hon öppnade dörren. Jag tog henne i handen och ledde in henne till soffan, där jag berättade. Det gick inte att ta miste på lättnaden som kom över henne, vi visste ju alla att det bara fanns en utväg. Mor hälsade på far i torsdags, då hade han väldigt ont och var inte kontaktbar.

Planen var att avnjuta påskaftonen tillsammans med min dotter, hennes familj och mina fina vän A och vi fullföljde faktiskt den. Mor ville stanna hemma, så det fick hon såklart göra. Vännen kom ett par timmar innan familjen, så vi fick en stund för varandra. Vi skålade för far i champagne och pratade om livet.

För första gången gömde jag påskägg i trädgården, till barnbarnens förtjusning. En liten brandmansfigur till min lille prins, små armband och solglasögon till lilla prinsessan. 😊 Liv och rörelse, mat i långa banor. Massor av grönsaker på grillen tillsammans med lamm, inte en sillbit så långt ögat nådde. Det här är den opåskigaste påsken jag varit med om. Påskkärringarna som brukar hänga i mina köksfönster ligger i en låda på vinden, men var?! Jag lyckades inte hitta lådan när jag letade. Det kan bero på att mAnnen har fixat nya hyllor där uppe och dessutom ställt upp kartongen från sitt gamla hem. Jag hade lättare att hitta där när jag bodde ensam. 😉

Igår var vi hos far igen, jag, mAnnen och Äldsta med sambo. Det var fridfullt och fint. Far såg ut att sova och i sina händer höll han påskliljorna vi hade haft med tidigare i veckan. Två små buketter minipenséer hade jag med mig, som vi la på täcket.

Praktiska saker skulle ordnas, begravningsbyrå ringas för transport. Min älskade sambo tog undan fars kläder och pratade med personalen. Själv tog jag hand om min sorg och min dotter. Tänk… för snart två år sedan var jag med när hon födde sin dotter, nu upplevde vi den andra delen av livet tillsammans.

*P*